AlltidThomas

Det var väl en bra rubrik? Idag känner jag spontant att jag vill reflektera lite över hur människor blir behandlade i detta vackra land. För det fanns en gång en tid då ett så kallat skyddsnät var funktionellt. Vart har det tagit vägen?

Vad är det som gör att vi ska sitta och titta på och tycka det är normalt med en arbetslöshet på mellan 10-12%? Vad är det som är ett dugg normalt med att de som blir långtidssjuka ska behandlas som mindre värda människor? Varför kan inte vår tunga skattebörda huvudsakligen gå till vår egen välfärd och inte till att utrusta soldater i främmande land? Många frågor men få svar såklart.

Jag har det senaste året arbetat lite inom kommunen och sett hur långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna framför allt får sin återkomst tillbaka ut i arbetslivet ordnad. Den ordnas på det sättet att man får praktisera och vara en jävligt billig arbetskraft till någon och när den tiden är slut så får man lite lägligt en omplacering på grund av ett skäl som aldrig brukar vara det riktiga skälet. Det ansiktsuttrycket som man ser hos dessa människor som är helt i någon annans våld för att kunna få ihop det ekonomiskt till ett existensminimum är hemskt! Jag kan i all min värld inte förstå varför folk inte sluter sig samman emot detta, för det börjar bli många  som får problem med att bara överleva.

Jag har tillsammans med några kompisar startat en rörelse i min stad. Min förhoppning är att vi ska växa ut över hela Sverige och ställa till med en hel del väsen huvudsakligen i de frågor jag berörde ovan. Det ska bli slut på självgoda handläggare som inte förstår att deras betydelse är sekundär. Nu vill jag ju också framhäva att detta inte gäller ALLA handläggare såklart. Mina handläggare som jag haft genom åren har varit och är fortfarande skitbra. Pust, tungt ämne, vi tar en saga istället!

 

Sagan om den lilla snöflingan

 

Det var en gång ett riktigt stort och mäktigt snömoln. Det hade funnits där uppe i himlen i tusentals år och var verkligen makalöst att skåda när det beslöt sig för att rulla fram över vår jord och släppa lös miljoner och miljoner med snöflingor.

Just snömoln av den här kalibern var väldigt speciella, styrda av snömolnskungar. En underlig titel och en förgänglig post att inneha, för som ni vet så snöar ju faktiskt en del moln bort sig totalt, ja de allra flesta. Därför var just detta största snömoln i världen speciellt. Dess snökung var väldigt smart och han hade inför varje vinter gjort en plan för hur mycket de skulle snöa och när det var dags att åka till frostsjön för att fylla på med lite krut.

Så en vacker dag satt snömolnskungen och pratade med sin lilla dotter vid namn den lilla snöflingan. (Ja jag vet, och det visste kungen med, det var ett konstigt namn.)

Den lilla snöflingan frågade sin pappa snömolnskungen, ”Pappa? Vad finns det bortanför vårt snömolnsöland?” Tydligt kunde man nu se på kungen att denna fråga störde honom rejält. Han svarade, ”Ingenting, ett evigt virrvarr av ingenting och snöstjärnesmältare!” Usch, snöstjärnesmältare, de värsta varelserna snöstjärnorna hörde talas om. Ingen hade någonsin sett en men man antog att det var det som hände med alla snöstjärnor som bara försvann då och då. Snömolnskungen visste ju bättre men hade inte samvete att berätta för alla snöflingor vad som var deras riktiga mening här i livet, då kanske han skulle få myteri i molnet och vem vet hur det kan bli då? Han hade hört talas om sådana myterier förut och de hade framkallad kraschande moln som stötte marken med virvelstormar i stor mängd. Ja, kungen visste om att det fanns någonting under molnkungariket, det såg ut som en konstig värld och Snömolnets uppgift var att skicka ner så mycket snö som möjligt då och då. Snömolnskungen tyckte det var extra roligt att överdriva detta och verkligen smaska på med så mycket snö att de stackars snöstjärnorna som fick sätta livet till i alla fall fick vara med och skapa lite elände. Sen var det ju också så att en del snöstjärnor levde längre för att nere på marken där de landade var det så kallt att de inte smälte i första taget. Men man måste ha lite tur för att få dessa kalla rutter och de hade inte detta gamla anrika moln fått på flera år nu. Men nu var ett helt annat problem mer skrämmande för den gamle kung snömoln som tornade upp sig. Den lilla snöflingan började på att bli nyfiken på vad som fanns utanför snömolnets skyddande värld. Hur skulle han kunna stilla hennes nyfikenhet utan att förstöra hennes vackra illusioner om livet utanför detta moln. För det var så tydligt att hon inte alls blev rädd för alla historier om de fruktansvärda snöstjärnesmältarna. Nu satt den lilla snöstjärnan och tittade ut genom snömolnslottets stora vitfrostiga fönster. Utanför så hon de vanliga bestyren. Snöstjärnor som sprang hit och dit. En del på väg till det nybyggda shoppingcentret med snöstjärnebiograf och en del var på väg till sina olika jobb och andra på väg hem. Alla snöstjärnor hade flygande slädar som drevs av små luftballonger som fästs bak på släden. Dessa kunde man fylla på vid de olika ballongmackarna som lite skandalartat också nuförtiden hade börjat sälja korv och bröd! Kungen trodde ibland inte att det var sant när han blev informerad om alla nymodigheter. Och den lilla snöstjärnan satt kvar vid fönstret hela kvällen tills hon somnade där och kung snömoln försiktigt bar henne till hennes säng. Hon drömde en sådan konstig dröm, hon var på väg ner genom en konstig silverblank tunnel tillsammans med tusentals andra snöstjärnor. En snöstjärna bredvid henne tittade på henne, log och sade, ”Då var det dags då, kom ihåg gasmask på och hjälm med. Vid kontakt med främmande land,  ryck ur pluggen på isaggregatet för instant överlevnad, glöm ej att.. Sen vaknade hon med ett ryck. Herregud så verklig den drömmen hade varit då? Hon lade sig ned igen och tittade leende upp i taket, nu visste hon vad som skulle hända.

Dagen efter var det den stora dags-att-snöa-dagen. Detta visste den senast rekryterade armen av snöflingor om och hade förberett sig noggrant i månader. Snömolnskungen samlade ihop de miljoner av snöflingor som nu väntade på det obligatoriska talet som kungen alltid höll för att ingjuta mod i deras kast ut i okända världar. Med åren kände kung snömolnflinga att det bara blev värre och värre att hålla dessa falska tal. Dagens tal var kort men koncist.

”Kära soldater, snöflingor, professionella smältare och kylans förvarnare! Nu är det äntligen dags att flyga ut över ett okänt landskap och inta dess intet ont anande områden. Ni kommer att möta lättare motstånd men jag tror de flesta av kommer att kunna hålla stånd i flera månader. Så från snömolnskungens hjärta till era tappra snöflingehjärtan önskar jag er lycka till och kanske kan ni ta er till Frostsjön för upphämtningen senare i år!” Sedan sträckte kungen sina vita armar upp i skyn och miljoner av snöflingor skrek och det lät som åskmuller där nere på jordklotet ska ni veta.

Under detta det största, äldsta av alla fylliga snömoln fanns en genialisk maskin som gick tvärs igenom hela molnet. På ytan kunde hundratusentals snöflingor falla ned samtidigt genom ett silverrör och sedan igenom molnet och ut i luften. Nu öppnades luckorna och skrikande av både skräck och från en del också en slags dum förväntan hoppade de första hundra tusen snöflingorna ned i hålet.

Snömolnskungen gick tillbaka in i sitt slott. Han kände sig så trött, nåt kändes så fel idag och han kunde inte sätta fingret på vad. Han skulle gå till sin enda dotter, lilla snöflingan så skulle de spela lite schack, det blir skoj minsann. ”Lilla Snöflingan?” ”Kom hit för ett parti schack!!” Kungen skrek och skrek men ingen kom. Enbart tystnaden svarade honom med sin totalt respektlösa tystnad.

I den tredje hundratusengruppen hoppade den lilla snöstjärnan ut. ”Jiiiii, så det kittlades i magen!!” Hon skrattade men såg bredvid sig en bister snöstjärna som tittade beskt på henne, skakade på sitt huvud och sade, ”Sluta stolla dig, nu är det skarpt läge. Kolla gasmask, hjälm och isaggregat. Vid kontakt med främmande mark, dra ur pluggen på ditt isaggregat och häll det över dig, på det viset överlever du länge.” Den lilla snöflingan rös lite, detta var ju kusligt nära det hon hade drömt ju. Så tog den långa silvertunneln slut och alla snöflingor föll ut i ett mycket ljust enormt rum. Den lilla snöflingan kunde inte ens se några väggar och seglade sakta nedåt mot något som såg ut att vara en blågrön röra som rörde på sig.

Uppe i det gamla snömolnet gick snömolnskungen bärsärk i sitt letande efter sin lilla dotter. En utav slottsvakterna däremot kom springande emot honom med vad som såg ut att vara ett mycket viktigt meddelande. Kungen stannade upp, tog den lilla lappen och läste. Sedan föll han ihop på golvet med ansiktet i sina händer. Ett fruktansvärt misstag hade begåtts. Det värsta som detta tusenåriga moln någonsin hade gjort. Konungens första tanke var ”Sabotage!!” Men han kom snabbt på att några fiender fanns ju inte så det var mer troligt att det var den snöstjärnerliga faktorn som hade spelat en dödsbringade roll denna gång.

Kungen satt kvar på golvet och vita tårar rann nedför hans ansikte.

Den lilla snöstjärnan och hennes miljontals med kompisar närmade sig det mörkblågröna konstiga bluddret där nere. Hon såg ingenting annat än denna blågröna sörja och kunde inte förstå vad det var de skulle utföra här? Detta var hennes sista tanke innan hon smälte i Atlantens kalla vågor tillsammans med miljoner andra små förväntansfulla snöstjärnor.

 

Uppe i det gamla anrika snömolnet fick kungen ytterligare ett besked denna kalla kväll. Snöstjärnescannern hade scannat in hans dotter som en utav de snöstjärnesoldater som hoppat ut i det felaktigt uträknade uthoppet. Först blev kungen mycket arg, sedan totalt förkrossad och sprang runt i slottet tills han föll ihop av utmattning.

Solen gick upp över det gamla snömolnet och det var ett sånt jäkla korsdrag där, snöstjärnorna blåstes runt lite över allt. Då fick överstegeneralen snökatt snöstjärna se, ”För guds skull, utsläppsluckan stod ju öppen!!” Han beordrade genast stängning och en översyn av övervakningskameran för att få se vad som hänt. Två timmar senare stod överstegeneralen tillsammans med övervakningspersonalen och tittade på hur Snömolnskungen gick fram till panelen bredvid luckan, slog koden, som bara han kunde och sedan tittade han upp emot kameran, vinkade och hoppade ned i luckan. Överstegeneralen och övervakningssnöstjärnorna stod tysta och ingen sade något på flera dagar i det gamla snömolnet.

Slut