AlltidThomas

Att bo i en liten stad har både sina fördelar och sina nackdelar. Ett bra sätt att jämföra en stor och en liten stad tycker jag är att ta historien om biblioteket. Gå in i en liten stads bibliotek och lägg av en riktig rökare, jag menar då ett riktigt rökarfladder så gardinerna rör sig till och med. Gå in i en stor stads bibliotek och gör det samma. Vad händer efter dessa rökarutsläpp?

Jo, i den lilla staden börjar folk tissla och tassla runt omkring en och emellan bokhyllorna. Spekulationer om vem det var drar igång direkt men för de som såg vem det var så sprids det föga smickrande ryktet så snabbt att innan solen gått ned så vet alla områden i den lilla staden om vem som lade av en fladderrökare och inte nog med det, han pissade ner sig också innan han sprang vrålskrattande ut därifrån. Och för den andra gruppen som inte var riktigt säker på vem det var så kommer halva den lilla staden att före solen gått ner fått presenterat minst tjugo olika alternativ där allt ifrån lokala politiker till fyllegubbar står som anklagade. För herregud!! En fladderrökare på stadsbiblioteket!!

I den stora staden då? Troligtvis kommer de som bevittnar händelsen att skratta eller rynka på näsan och sedan skynda sig för att ta en ny position innan lukten når dem. Sedan tar det slut där. Att ens försöka sig på en ryktesspridning i en stor stad över någon som avlagt en fladderrökare skulle enbart göra dig som ryktesspridare idiotförklarad. Ett litet tamt försök att påvisa skillnaden och kanske håller ni som läser detta inte med mig? Isåfall vore det roligt att få veta varför ni inte gör så, skriv en kommentar då tack?

 

Men nu över till dagens historia, den om Maffia-Arne.

Det fanns trädgårdar och så fanns det trädgårdar. En del var skötta till perfektionismens skarpaste grad och fick dess ägare att gå runt med extra sträckt rygg och halvöppna ögon och det där lite sveddrigt nöjda flinet. Sedan fanns det de där mest normal trädgårdarna. Där var det inget särskilt som hände. De vanliga buskarna och träden befann sig där. En gräsmatta som blev klippt en gång i veckan och så vidare. Och så fanns MaffiaArnes trädgård. Ja, så var det. För ni kanske tror att ni sett allt när det gäller igenväxta trädgårdar men det har ni inte alls om ni inte sett MaffiaArnes. Där växte träd som ingen sett förut. Plantor som hade munnar och dinglande huggtänder. Gräs som gav ifrån sig någon sorts rök så himlen ovanför MaffiaArnes hus var alltid svart. Där fanns skrattande blommor och skrikande stenar. Och ingen vågade någonsin gå in där förutom dem som hade blivit inbjudna av MaffiaArne att delta i kvällens högst olagliga pokerspel om pengar. Dessa speciellt utvalda personer fick lära sig vägen in. MaffiaArne brukade alltid säga så själv, ”Det finns bara en väg in, men många vägar ut..” Och lagens långa arm visste om att det pågick oegentligheter i MaffiaArnes hus men ingen av de lokala poliserna hade ens drömt om tanken att gå igenom den trädgården för att haffa en gammal gubbe vid det lurviga namnet MaffiaArne?.
Ja till och med piketgruppen från Stockholm hade blivit ditkallade men kastat sig tillbaka in i piketen, en utav dem gråtande och de for så fort tillbaka till Stockholm så att de slog hastighetsrekordet med en hel timme, och de vägrade avlägga rapport.

Så hade vi de två pojkarna, kommer ni ihåg dem? De som letade tomflaskor för att gå på bio? Jimmy och Bengt! Båda pojkarna var tretton år och hade en gemensam nämnare, deras familjer var genomsyrade av alkoholism eller narkotika och generell kriminalitet. I de flesta människors munnar så hade dessa pojkar redan sin framtid utstakad och inte var den god direkt. Jimmy bodde nära MaffiaArnes trädgård och hans pappa brukade vara en utav dem som bjöds in att spela kort ibland. Det var väl bara för att han var sä jävla kass och aldrig kunde vinna, brukade Jimmy skämta till Bengt när de pratade om detta. Två kvarter bort, i den brantaste backen i staden hade ett lutande hyreshus byggts på den tiden då sovjetisk byggnadskonst smälte samman med den svensksocialdemokratiska, så visst lutade huset som Bengt bodde i. Men nog om detta nu för det kan väl knappast intressera er läsare.

Det var i alla fall på detta viset. Tre gånger i veckan hade MaffiaArne sina pokeraftnar, onsdag, fredag och lördag. Han gjorde varje vecka till en egen turnering, så du kunde gå vidare varje dag för att sluta vid finalbordet som drog igång på lördag kväll 21.00. MaffiaArne hade alltid gått till finalbordet, visst luktade det fusk lång väg men ingen vågade ifrågasätta detta utan höll god min och var nöjda över att MaffiaArne inte på långa vägar vann turneringen direkt ofta.

Så kom onsdagen och Jimmy och Bengt satt och gungade som vanligt utanför det ägggula hyreshus med tre våningar som Jimmy bodde i. De båda pojkarna behövde vid det här laget på dagen inte prata med varandra för de visste båda två vad de tänkte på ändå, att få ihop till kvällens biofilm!

Egentligen visste Kenny om att det inte spelade någon roll hur han var klädd inför kvällens drabbning i MaffiaArnes pokerinferno. Det var länge sedan han hade blivit inbjuden nu, kanske var det pga att han förra gången hade antytt att det verkade konstigt att MaffiaArne ALLTID gick till lördagsfinalbordet.. Men skit samma, nu hade han fått vägen in och det betydde att ikväll var det dags att visa de där sillmjölkarna hur man spelar kort.

När Jimmy såg sin pappa komma ut från deras trappuppgång på sitt karaktäristiska jagägervärlden vis så knuffade han till Bengt och viskade. Kolla, pappa ska iväg till MaffiaArne ikväll. Den lilla sekunden ögonkontakt som pojkarna hade då sade allting och vips smög de iväg efter Kenny, Jimmys pappa.

På onsdagen kom det alltid sjutton förväntansfulla pokerspelare som alla hade fått vägen in.
Sedan slogs sex stycken ut från turneringen och på fredag kom det elva spelare och likadant inför lördag då det kom fem spelare. För MaffiaArne var ju ”immun”. Och jovisst, han stod för kalaset, då menar jag allt. Han bjöd på drinkar, mat, prispengar ja allting. Det var många som funderade på hur det kom sig att han gjorde på detta viset och pratet i staden var att han sålde minsann knark han, japp! Men som sagts tidigare, inga poliser lär ju någonsin få reda på detta eftersom ingen av dom vet vägen in.

Kenny, tillika Jimmys pappa kom fram till den stora svarta gjutjärnsporten som var den enda ingången till MaffiaArnes förskräckliga trädgård. Han stannade och vred på huvudet så snabbt att både Jimmy och Bengt stöp omkull bakom en bil. ”Fan! Han såg oss!” Sade Bengt och gömde sitt svettiga ansikte i de lortiga händerna vilket gjorde att han sedan såg ut som en sotare. Men eftersom Jimmy redan då hade en underlig humor lät han givetvis Bengt gå på detta viset hela dan. Jimmy kikade försiktigt upp bakom den mörkblå amazonen med vitt tak som de hade gömt sig bakom. Kenny stod fortfarande utanför porten, det så ut som om han pratade med den. I anslutning till den stora svarta porten var MaffiaArnes hus omgärdat av en tre meter hög tegelmur med ett tjockt lager taggig taggtråd liggande uppå.

Jimmy smög hukande över gatan med ögonen på sin pappa hela tiden och Bengt följde efter. Kenny var uppenbarligen så ockuperad med att prata med porten så han märkte ingenting utav Jimmys och Bengts framfart. Till slut var de bara några meter från Jimmys pappa och satte sig ned tysta och svettiga bakom en skabbig Ford Taunus. Kennys röst hördes och det lät som om han läste någon slags ramsa. Konstiga ord, konstig röst ja konstigt allt faktiskt. Jimmy och Bengt bara tittade på varandra med oförstående min, detta var en ny värld för dem. Nu skulle det ju senare i livet visa sig att en utav dem skulle bli ganska insatt i just det som Kenny höll på med utanför porten, men det hade han ju ingen aning om denna varma sommardag då solen vägrade gå ner.

Det klickade till och skriade som en siren. De båda pojkarna såg hur Jimmys pappa sakta till synes mycket orolig smög in i trädgården. Nu var goda råd dyra. De hade inte många sekunder på sig att slinka in bakom Kenny och sedan skugga honom på vägen in. Jimmy slank igenom och Bengt likaså förutom att porten rispade Bengts arm och han hoppade upp och satte sig på huk för att inte skrika ut sin smärta, Jimmy log åt honom och viskade ”Pussy!”

Jimmys pappa hade kommit säkert tjugo meter in i trädgården halvvägs till MaffiaArnes hus. Det var en grusgång med grus som glittrade som om det hade varit silvergrus. Lampor lös lite här och där i trädgården och de båda pojkarna spanade efter alla de farligheter som skulle finnas i trädgården. Men inget var synligt. Vägen in fungerade med andra ord, men det visste ju inte pojkarna.

MaffiaArnes hus var ett trevåningars trähus som liknade muminhuset faktiskt. Samma färg till och med. Det lös i en del rutor och del var otroligt svarta, som om det var tejpat svart papp på insidan. Dörren in var en riktigt stor trädörr i nåt mörkt träslag med ett handtag som hade formen av en getfot. När Kenny kom fram till dörren vände han sig hastigt om igen och pojkarna fick göra exakt det de inte ville göra, hoppa av grusgången och in i trädgården. De hörde hur dörren öppnades och hur någon skrattade och hur dörren stängdes. Pojkarna skyndade sig ut på grusgången igen och sprang så fort de bara kunde fram till MaffiaArnes hus. Nu undrar ni kanske varför pojkarna var villiga att ta sådana här risker? Jo, enligt vad folk sa så köpte MaffiaArne kopiösa mängder med alkohol. Och som ni kanske kommer ihåg? På den tiden fick man ganska bra betalt i pant för dessa flaskor. Så Jimmy hade en plastkasse i båda sina framfickor, lika hade Bengt. Då hörde de hur porten gick upp där längre bort i trädgården, en lång svartklädd man kom klivande rakt emot dem. Jimmy kastade sig ned från trappan och in under den. Bengt var inte sen att hänga på.

Det var tunga kliv som ackompanjerade den svartklädde mannen som våldsgästade trappan ovanför pojkarnas huvud. Bengt var ett tag säker på att en stor fot skulle braka igenom och hukade extra mycket men när han fick se Jimmys nedlåtande min sträckte han på sig och tittade förläget åt ett annat håll. De hörde hur någon öppnade, sade med en riktigt rolig dialekt, ”Välkommen svarte Per, nu djävlar ska dä bli spela utav bara faan!” Dalarna, ja, ganska säkert en dalmas, tänkte Jimmy då han kände hur Bengt pickade honom på axeln. Precis under trappan, helt ologiskt, fanns en liten ruta. Den som bygger ett hus och placerar en ruta under en trappa måste endera vara helt inkompetent eller släkt med DjungelMongot. Oroa er inte, DjungelMongot kommer att beskrivas i en helt annan story längre fram!
Ologiska faktan nummer två. Denna ruta öppnades inåt. Jimmy tryckte på rutan och den gnisslade till lite sedan svängde den upp sig alldeles för snabbt för att det skulle vara bra och Bengt hög tag i den och höll samtidigt på att knuffa ned Jimmy in genom den nu öppna rutan.
”Men se dig för, för fan!” Viskfräste Jimmy till Bengt som svarade, ”Sorry, men hoppa in nu ra, ja ä säker på att flaskorna ä i källaren!” Sagt och gjort, Jimmy tittade in, konstaterade att det mycket riktigt var ett källarrum, inte långt ned till golvet och han hoppade lite klumpigt ned så han föll på sin rumpa med damm yrande överallt. Bengt hoppade fnissande in genom samma ruta och landade mer graciöst och sa till Jimmy, ”Kom nu kladden, nu rensar vi detta stället på flaskor!”
MaffiaArne må ha haft en magiskt anskrämlig trädgård, ett kufiskt muminhus, men källaren var helt ordinär. Inte det minsta skrämmande. Inga människor som hängde i sina händer ifrån taken eller sträckbänkar lite över allt. Nej, ingenting förutom.. DEN STÖRSTA HÖGEN MED TOMFLASKOR POJKARNA NÅGONSIN SETT!! WOW!” lika glad som en skattjägare blir över upphittandet av den perfekta skatten då han badar i mynten lika upprymda blev pojkarna nu. Bengt ryckte fram sina kassar och likaså gjorde Jimmy. Herregud, sa Jimmy, det är nog flaskor för flera tusen här! Och kom ihåg att flera tusen på den tiden hade varit som femtio-sextio tusen nu idag.
Pojkarna visste att de färgade vinflaskorna fick man bäst betalt för så de fyra kassarna fylldes med sådana utan minsta avvikelse. Nu till nästa problem. Hur skulle man få ut kassarna genom den lilla rutan och hur skulle de ta sig upp dit igen? Det hade aldrig funnits ett problem som de båda pojkarna aldrig hade klarat att löst och så blev inte fallet nu heller. Jimmy hittade två trälådor som när han ställde dem ovanpå varandra blev som ett perfekt trappsteg upp till den öppna rutan. Bengt hivade sig ut genom rutan för att ta emot kassarna. Men kom genast på att kassarna som var sprängfyllda inte gick igenom rutan men detta stoppade inte pojkarna som nu febrilt borjade hala ur flaskor ur kassarna och ut genom rutan till dess att kassarna smet igenom. Jimmy klättrade ut och där höll Bengt på att plocka tillbaka vinflaskorna i kassarna. De båda pojkarna log emot varandra, jädrar vilket klipp de hade gjort!
Inifrån huset hörde de helt plötsligt vad som lät som ett skott. Ja, en rejäl knall, ett pistolskott kanske? Sedan blev det ett hejdundrande liv och ut genom dörren kom människor springande, skrikande i vild panik. Jimmy tittade på Bengt och sade, ”Perfekt, vi blandar oss med dom och drar!”

Det var en märklig blandning människor. Jimmy kände igen bankchefen till exempel och massagehusägarinnan som absolut inte var från Sverige, från Kina gissade Jimmy, men i själva verket var hon från Thailand och i själva verket var hon en man men det var det ju stört omöjligt att se.
Jimmy tittade oroligt om han skulle se sin pappa men såg honom inte. Grinden gick upp och folket sprang ut, likaså gjorde pojkarna med sitt underbara kap.

När Jimmy och Bengt en timme senare lämnade Systembolaget hade de pantat flaskor för etthundrasextio kronor. Ett biografbesök kostade tio kronor. Spindelmannen kostade sju kronor. En påse plockgodis för tio kronor skulle innebära godis för en vecka. Men som goda vänner och kompanjoner de var delade de först på pengarna. Åttio kronor var, helt underbart. Ingen av de båda pojkarna hade någonsin haft så mycket pengar i sina händer och fickor förut.

Solen höll på att gå ned och Jimmy och Bengt sprang allt vad de kunde för att hinna med den sista föreställningen av Grease. Bengt såg den filmen sex gånger. Inte kunde Jimmy någonsin förstå varför i alla fall.

Och när det gällde MaffiaArne och skottet? Så hade det varit en man från Jugoslavien som blivit inbjuden dit för första och sista gången. Han hade skjutit i taket när han vann en pott och MaffiaArne hade klappat till honom rakt på näsan så blodet hade sprutat på alla deltagare vid det olyckliga bordet. Kenny satt vid ett annat bord och gick vidare till fredagen. På fredagen däremot blev han den som blev sist utslagen och detta fick honom att som ursäkt till att dricka hela helgen tala om detta försmädliga nederlag.

Jimmy och Bengt satt och tittade med stora ögon på Olivia Newton John och John Travolta, de hade ingen aning om att detta absolut inte var sista gången de skulle besöka MaffiaArnes hus.

Slut.