Växthuseffekten.
Fem grader varmt och grått som i en förort i någon av våra små storstäder. Rutan står öppen i sovrummet den tjugosjätte december, makalöst bra. Nu kommer orosgamarna att flaxa som besatta runt vädret igen. Växthuseffekten! Växthuseffekten! Ja, bra, men de stora skurkarna bryr sig inte, plus att för mig så är växthuseffekten kopplat till en sann historia som utspelades när jag satt tillsammans med delar av min familj vid lunchbordet. En utav dem tog upp ketchupflaskan, Heinz, försökte hälla men inget kom och plopp så kom hela flaskan på tallriken. Min käre släkting tittade då allvarligt på mig och sade, ”Thomas, detta är ju vad de kallar växthuseffekten!”
När ljusen slocknar.
Två dagar och en handfull människor hade
försvunnit och helt sonika lämnat sina bilar kvar på den överdimensionerade parkeringen till det överdimensionerade multiföretaget. Det var inte så konstigt kan tyckas att det stod kvar ett gäng med bilar på detta viset. Men problemet var att efter en vecka stod det tjugo bilar på parkeringen och efter ytterligare en vecka drygt femtio bilar. Då vaknande säkerhetsmakterna upp och samhällets riddare ryckte ut i sina silverhästiga bilar.
Vad gjorde femtio tomma bilar på en parkering till ett av landets mest kända och välrenommerade varuhus? Det var frågan som kriminalintendent Jönsson hade att tampas med denna surkalla hösteftermiddag. Till sin hjälp hade han kriminalassistent Rigmor Ull. Henne tyckte Jönsson mycket bra om eftersom hon var den enda av alla kollegor som någonsin berömt honom för hur han såg ut. Inte bara det, hon var även den enda kvinnliga kollega som fanns att tillgå inom denna polisenhet.
”Vad i helvete är det frågan om egentligen?” Sa Rigmor på sitt karaktäristiskt svordomsbaserade sätt och spottade ut en bit av en tand som lägligt lossnade när hon bet sig i tungan av misstag för hon stod och drömde om Pizza Hut. ”Ja, det kan man allt undra. Det är ju faktiskt femtio bilar som står här och vi har fått in trettiosju anmälningar på försvunna personer sedan någon vecka tillbaka vilket är helt osannolikt många. Så om assistenten kan kolla upp ägarna till dessa bilar och köra den listan emot den försvunna listan så ska vi nog se om det stämmer in. Rigmor skrev ned någonting i ett litet block sedan log hon och gick med raska steg iväg emot den närmaste bilen. Hon var klädd i en kort, svart skinnjacka och jeans som satt som ett andra skinn. Jönsson svor åt sig själv när han kom på sig själv att stå att titta på hennes bakdel och vred i ren protest mot sig själv sitt huvud åt vänster och sedan hela sin kropp. Sedan gick kriminalintendenten iväg emot det ovanligt tjocka buskagen som var beläget på ena sidan om parkeringen.
Det var några konstiga slags buskar som Jönsson aldrig skådat förr i sitt långa kriminalliv och inte heller i sitt privata liv där han var mycket intresserad av trädgårdsarbete och plantering. ”Det ser ju faktiskt ut som en lianbuske i Godzillaformat.” tänkte Jönsson och log för sig själv. Han gick utmed kanten på buskaget då han hörde en röst inifrån som verkade komma exakt ifrån de ogästvänliga buskarna bredvid honom. ”Kom, hjälp mig..” Det var en kvinnas eller en flickas röst. Jönsson tittade vart han hade sin kollega bara för att upptäcka att hon hade knallat iväg så långt bort att det inte ens var lönt att ropa på henne sedan klev han in i buskaget.
Aldrig hade kriminalassistenten Rigmor varit med om något liknande. Exakt som kriminalintendenten misstänkte var också fallet. Listan över försvunna kunde länkas till dessa bilar som stod här. ”Helt otroligt!” Tänkte hon för sig själv och spanade efter Jönsson som verkade ha försvunnit han med. Hon log åt sig själv och sin tanke om att sätta upp kriminalintendenten på denna lista över försvunna.
Jönsson kunde inte ta sig igenom de otroligt eländiga buskarna. Det var inga vanliga grenar på dessa växter, nej de var tjocka med taggar stickandes ut här och där. ”Hjälp mig, snälla..” Kvinnorösten igen. Kriminalintendenten kopplade på sitt Indiana Jones leende och sparkade lite halvhjärtat in bland de tjocka buskgrenarna. Konstigt nog verkade det nästan som om grenarna gav vika med avsikt och en fin liten stig skapades för kriminalintendenten att kliva in i de mörka snåren på. Han vände sig om igen för att kanske ropa på assistenten men bedömde att hon fortfarande var för långt borta. Kriminalintendent Jönsson smög sakta in bland snåren och fick se en parkbänk? Lyktstolpar? ”Men va fan är nu detta?” Sade han och ryckte till när lyktorna tändes. Jönsson hade instinktivt hukat ner när lyktstolparna slogs på, alla tre på en gång, totalsynkroniserat, imponerande. Men vem ligger bakom detta? Vem betalar för elektriciteten här egentligen? Kriminalintendenten tittade på marken och fick syn på något som blänkte på marken vilket fick honom att böja sig ned och ta upp en silversked. Konstigt, inte direkt något brottsspår. En iskall vindpust smackade till Jönssons öra och i samma ögonblick som han vred på sitt huvud och tittade rakt in i två blodröda ögon på en kvinna med blålila ansiktsfärg, drunknad eller strypt, det var den sista tanken som kriminalintendenten någonsin hade.
Rigmor skrev upp tjugo exakt matchande fall. Både bil och dess ägare anmäld försvunnen, helt fucking otroligt sa hon till sig själv när hon styrde sin kos emot buskarna som hon sett sin kollega klättrat in i. Det lyste inne i buskarna? Rigmor höjde på sina ögonbryn, konstigt, kanske hade intendenten tagit med sig en ficklampa? Samtidigt började en sorts olustkänsla krypa sig innanför assistentens kläder och hon ropade, ”Kriminalintendenten? Är du där?” Innifrån buskarna hördes ett svagt svar, ”Jaaa..” Det lät konstigt. Varför svarade han med så låg och avlägsen röst. Nu blev Rigmor iskall och rädd. Hon plirade in genom de täta buskagen och tyckte sig urskilja något som liknade en stolpe, en lyktstolpe till och med. Hon kollade snabbt sin pistol som hon alltid hade i sitt axelhölster, full laddad, bra. Sedan hoppade hon in bland buskarna med pistolen i högsta hugg skrikande, ”Vem i helvete är det som driver med mig!” Egentligen ville hon skjuta åt alla håll men var tvungen att hålla det begäret borta, vem vet vem eller vad hon skulle träffa. Assistenten stöp fram igenom den sista stora busken, rev upp sina jeans på ena låret, kände hur det blev blött och förstod att hon blödde. ”Fy fan, pissbuskar!” Sade hon och grimaserade. Vid ena busken satt någon på en bänk. I alla fall vad Rigmor skulle tro var en bänk för det växte buskar överallt. Personen som satt på bänken hade långt rött hår, ja riktigt så där blodrött. Hon höll sitt ansikte i sina händer och hon skälvde på ett sådant sätt att Rigmor lätt kunde anta att hon grät. Detta väckte varningsklockor i henne och hon ropade, ”Jönsson? Vart är du?” Då flög damen på bänken upp emot henne och utvecklades från att ha sett ut som en liten flicka till en jättelik flygande zombiedreggel skräcködla. Ögonen på monstret var knallröda och blod hade runnit ur dem så hela det blålila ansiktet var fläckigt av torkat blod. ”TA MIG HÄRIFRÅN NU!” Röt denna monstergestalt med barrytonröst, Rigmor föll omkull av dess vämjeliga andedräkt. Växterna började röra på sig och slingrade sig runt assistentens ben och armar så när Rigmor skulle resa sig och springa därifrån insåg hon att hon var fjättrad till marken. Det stora monstervidundret sänkte sig ned över Rigmor sakta, sakta. Ljuset försvann från Rigmors värld. Lamporna slocknade och polisbilen stod på parkeringen som den femtioförsta bilen. Klockan gick. Vid tvåtiden på natten brakade det till i det stora buskaget och assistenten kom klivande ut därifrån. Hon borstade av sig lite skräp, log och spanade efter sin bil. Med rejäla kliv tog hon sig fram till sin bil, satte sig i den, tittade sig i backspegeln. Hennes röda ögon pulserade och det rann lite blod ur ena ögonvrån. Hon tog upp poliskomradion och anropade. ”Ja, kriminalintendtenten ja, han rymde med en prostituerad från Litauen, ja det stämmer. Jag skulle hälsa er alla på polisstationen att ni kan dra åt helvete!” Sedan lade hon av micken och skrattade. Hon torkade bort blodet ur ögat och startade bilen. Nu hade hämndens dag kommit. Ingen dag var bättre än denna, någonsin.
Slut
Annandagen.
Sorry till alla er som läser detta men jag bara måste fortsätta med att vara lite pensionärsaktig och prata väder! Tio grader varmt igår kväll!! Vindar som var så starka att när en mamma och hennes lilla son skulle skynda sig till deras bil så blåste sonen upp på till den högsta grenen i den högsta tallen!! Jodå, sant igen!
Jag har nyss vaknat och ska idag skriva klart manuset till barnbok nummer blajblaj. Det ska bli roligt. Men jag ska framförallt fortsätta mitt eget sagomaraton här på bloggen.
Sen ska jag ladda upp för nattens match ifrån Kanada, junior-vm i ishockey börjar och Sverige spelar sin första match klockan 23.30 inatt.
