AlltidThomas

Söndag morgon. Med torra ögon och torr strupe vaknar jag. Inget mjukt och fint uppvaknande med änglakörer i bakgrunden, nej mer en brutal vakna upp på järnvägsstationen inramning. Hela kroppen protesterar när jag lämnar sängen för att gå och göra mig iordning för dagens arbete, första dagen på isbanan när den nu idag startar sin andra säsong, roligt.

Min uppgift skall alltså idag vara att leda arbetet med att koppla upp och hålla igång en majestätisk stereoanläggning, låna ut skridskor (gratis) och att delegera ned allt det jag nyss sade till de två flickor som också ska jobba i skridskoutlåningsboden. Intressant. Men vi får väl se snart. Jag fortsätter denna blogg när jag kommer tillbaka hem, så direkt efter dessa ord ni nu läser kommer en rapport om hur min arbetsdag blev.

 

Det pompösa återtåget för isbanan i Arvika blev idag verklighet. Gamla trotjänare från förra säsongen (jag) hade kallats in för att hjälpa igång de nya stackarna som ska ta över detta. Och helt otroligt så gick det idag helt tvärtom mot förra året. Mycket folk, en positiv stämning, mysig musik och en kör utklädda till troll som helt apropå ställde sig och sjöng vid torgets kant.

Mörkret sänkte sig över det lilla torget med den stora isbanan men dess ljuspunkter stod inte att stoppa, människorna som for runt på isen i virvlande danser. Och jag tog snart emot de sist utlånade skridskorna från en liten flicka vars mamma noga påpekade, ”Ja, hon blev så glad i skridskorna så hon ville inte lämna tillbaka dom!” Roligt att höra, utlånad lycka att sätta på sin fot, kan det bli bättre? Eftermiddagen förflöt i full fart och snart var jag på väg hem. Och fick bensinstopp. Ja, jag vet, går det inte att kolla bensinmätaren? Jo, men den äro trasig, ja men går det inte att laga den då? Jo, men det har jag glömt bort med allt tjafs jag har runt mig nuförtiden. Så, iväg till fots med en liten 5 litersdunk och inhandla lite bensin. Som tur var så var det iskallt och mina fötter var redan genomfrusna efter dagen vid isbanan. Men inte är jag den som klagar, nej nej nej, bara att knalla på och till slut en timma senare satt jag i en fungerande bil igen, på väg hem.

 

Väl hemma möttes jag av det normala maskingevärsknattret från någon bakgata i Paris. MW3 har tagit över det mesta i ljud och grafikupplevelser för tillfället i vårat lilla boende. Kolla runt om det mot all förmodan skulle kunna finnas något att äta som inte tar en dag att tillaga, så visade sig inte vara fallet. Bra. Ostbågar och dricka då, och en välförtjänt fördubblad värktablett emot den begynnande attacken från the rygg from hell som jag dras med.

 

Ingen saga idag Nina, jag är ledsen, men jag hoppas detta roade dig lite i alla fall, jag tänker på dina önskemål och jag skriver en riktigt bra en imorgon!

 

Så kommer ni alla ihåg nu då, sluta upp med att le, det är en sån jädra ödsel med tid.

Thomas