AlltidThomas

Det sitter en liten minnesanteckning fasttatuerad i min själ. Den visar bilden av någonting jag aldrig vill att någon någonsin ska få se i hela sina liv. Jag har växt upp till att bli en lagom störd människa, nja ok, väldigt störd då! Och det där som alla gamlingar säger, när man blir äldre kommer minnena tillbaka och jagar dig på nätterna.. Jodå, visst gör de det. Även om det inte var jag som gjorde något fel så fick man ändå sitta i skyttegraven under anfallen och allt man hade till skydd var en bok. Nu var ju inte det världens sämsta skydd visade det sig. Jag sitter nu i min säng och lyssnar på ren noja, rena hysterispråket. Men det skiter jag i. Nu ska jag kriga som aldrig förr och om jag inte vinner nu, vinner jag aldrig mera. Nu tar vi historien om älgen som ville bli skateboardare.

 

Älgen som ville åka skateboard

 

Det var en gång en ganska liten älg. Javisst var han en älgkalv, men ändå, han var väldigt liten. Och tur var nog det för allt han ville göra i sitt liv var att åka skateboard. Mamma älg och pappa älg fick båda sätta sig på rumpan när deras älgkalvson berättade om sina planer att söka in på Skateboardhajskolan som hittills aldrig tagit in en enda älg! Bara människor, jag menar, wow, kan ni tänka er? Så enbart denna diskriminering fick den lilla älgen att koka inombords och träna extra mycket.

Han hade varit på InterÄlg och köpt sig den kanske tuffaste brädan som någonsin lämnat affären. Den var specialdesignad av en riktig kultfigur inom skateboardpajntning nämligen Älbow Kikarsikte. Det riktigt ångade av skateboarden när den lilla älgen kastade ut den framför sig och skatade iväg där inne i skogen på en liten vargstig.  

Alla som skulle söka in på den famösa Skateboardhajskolan var tvungen att visa upp sina kunskaper i den skinande ramp som stod som ett emblem över skolans existens precis vid dess huvudentre. Sent på kvällarna när de sista skatarna åkte i rampen och drullade runt stod den lilla älgkalven och smög i buskarna, väntande. När sedan den sista av de skateboardåkande ungdomarna lämnat rampen smög älgkalven ut. Han rullade runt på gräsmattan och ställde sig på bakbenen bakom ett träd. Han satte sig på en parkbänk och hoppade graciöst över ett staket samtidigt som han skrek ”Kolla, en sjusextio!” Han hade ingen aning om vad det betydde men han hade hört att de skrek något i den stilen de som åkte skateboard så då gjorde han lika.
Han tränade och tränade och till slut kom den dagen då alla de som ville söka in på skateboardhaj skulle visa upp vad de kunde i skolrampen. Älgmamman och älgpappan stod i buskarna och tittade på. Det skulle nog bli för mycket med en hel älgfamilj bland människorna, sedan luktade ju människorna så förblekat illa också, nej bättre doft här i brännässlesnåret.

När den lilla älgkalven kom strosande över gräsmattan och ställde sig i kön till rampen orsakade han att den stackare som just för tillfället visade upp sina konster missade kanten till rampen för han tittade på älgkalven och han flög rakt in i en utav skolans alldeles förskräckligt förväxta rhododendronar. Älgkalven uppmärksammade inte detta utan var alldeles för upptagen med att titta i marken i förlägenhetstillstånd nummer ett.

Nu skulle man ju kunna tro att detta med att en älgkalv ställde sig i kön till intagningsuppvisningarna till SkateboardHaj skulle orsaka någon sorts panik, men inte heller. Skolans rektor som var en halvblind herre vid namn Hector Pupill klev med raska kliv fram till den lilla älgkalven, lämnade en lapp till honom och sade, ”Fyll i ditt namn här tack, HELA ditt namn tack och glöm inte att fylla i, ja, vad var det nu, ah, just det, ditt namn också!” Sedan joggade rektorn lite lätt avslappnat iväg samtidigt som han kommenterade en och annan skateboard och gav dess ägare ansiktsuttryck som knappast döljde deras förskräckelse.

Älgkalven stod nervöst och väntade på sin tur. Äntligen vågade han titta upp i alla fall. De som stod före honom tisslade och tasslade om något väldigt roligt för de skrattade många gånger på den korta tid som de hade tittat på honom. När det sedan blev deras tur tog älgen en kollekott i sin mun och spottade ut den med full kraft i rumpan på den ena utav tisseltasslarna som skrek ut sin smärta. En kollekotte spottad av en älg rakt i rumpan, aj aj, det svider det. Den andra av tisseltasslarna hade börjat åka och när han med ont i rumpan skatade iväg krockade de mitt i rampen och det flög skateboarddelar, knäskydd, armskydd och hjälmar åt alla håll. Det är svårt att för ett ovant öga se när en älg ler, men nu gjorde älgkalven det, log.

Så kom det gyllene ögonblicket, nu var det hans tur att visa upp sina akrobatiska konster.

Älgkalven sköt iväg skateborden in i rampens första böj, gick fram till den lilla grabben som satt framför musikanläggningen och spelade den musik som alla valde till just sin uppvisning. Älgkalven hade en lapp i sin mun med texten ”Relax, Frankie Goes To Hollywood”.

Stackars musikspelande grabb. Det såg ut som om han höll på att skaffa sig en överkokt hjärna när han läste älgkalvens lapp och han sade direkt till kalven, ”Vänta lite du, vad ä de här? Nån jävla gubbmusik elle?” Rektorn som alltid smög runt hörde detta och blandade sig i diskussionen, ”Låt se unge man, vad står det på lappen då?” Rektorn läste sedan sken han upp som en sol och sade, ”Men snälla lilla musikspelande grabb, har du verkligen inte denna? Kör den från Spotibly då!” Sagt och gjort, så gjorde den lilla grabben med en endaste gång.

Till det skränande dunket av Frankie Goes To Hollywood flög älgkalven fram och tillbaka i rampen så älghår och älgfradga sprutade över allt och alla. Han gjorde halfpipes och helpipes, rullarounds och hopparounds. Inte ett enda trick missade han och när musiken tystnade avslutade han det hela med att gå ned i älgspagat med skateboarden under magen. Sedan blev allt så tyst. Man kunde höra minsta näshårsloppa om man ville. Rektorn bröt dock den paralyserande tystnaden och ropade i högtalarna, ”Ja, det var allt, då kommer vi på SkateboardHaj att gå igenom vilka tjugo elever som kommer att börja hos oss denna höst.”

Älgkalven knallade iväg in i skogen och de andra iväg till sina hem i staden. Det skulle allt bli mycket prat denna kväll, en historisk kväll, när älgkalven sökte in på SkateboardHaj.

En vecka senare kom skogsposten med ett brev till älgkalven med logotypen från SkateboardHaj tryckt över hela brevet. Älgkalven slet upp det och läste ivrigt, ”Käre herr Älgkalv, vi måste tyvärr informera er om att ni inte har kommit in i årets klass på SkateboardHaj. Ni gjorde dock ett sådant bra skateboardåk så vi skulle vilja att du kommer hit så ska vi diskutera din framtid. Mvh Hector Pupill.”

Älgmamman såg sin lilla älgkalv gå iväg sakta ut i skogen och hon följde efter honom. Han satte sig på kanten av sitt favorit berg och tittade ut över den frasande skogen. Mamman satte sig bredvid honom, hon såg att han grät så hon lade sitt ben runt honom och tröstade honom med en riktig älgpuss, inga ord skulle kunna hjälpa nu.

Det gick ett år till och älgkalven åkte iväg på ännu en uttagning. Samma sak igen, med en skillnad, denna gången gick verkligen älgkalven till Hector Pupill för att höra vad han hade att erbjuda en älgkalv som honom egentligen. Och hör och häpna, rektorn ville att älgkalven skulle vara den som valde ut musiken till alla skateboardgalor det kommande året! ”Wow,,,” Sade älgen för sig själv när han lämnade SkateboardHaj, men nu med ett jobb, som älg-dj, ”Yeahj, nu ska we take dom!” Skrek älgen, slog ihopa hovarna och sprang på frambenen hela vägen hem igen.

Slut.