AlltidThomas

Sitter i sängen på andra våningen i mitt underbara rum. Det ser ut lite hursomhelst här och det får mig att må ännu bättre. Porlandet i elementen fortsätter sin kamp för att indoktrinera mig i dess våta drömmar men än har jag inte fallit dit. Fortsätter skriva och ägnar mycket tid åt framtidsplaneringar inom så många områden att jag funderar på att lägga ner en del av dem. Hursomhelst, hur har ni det med spöken eller andar hemma hos er? Fulla huset eller lägenheten? Hehe, nja jag trodde väl inte det. Paranormal activity, en film med många uppföljare. Riktigt bra manus och ide men utomordentligt dåliga skådespelare. Nu blandade jag ihop mycket på en gång va? Men det var liksom meningen. Jag har gått och tänkt på detta länge. Tänk om alla startade en kamera i sitt boende när de gick och lade sig. Eller en ljudinspelare. Givetvis kan jag inte lova detta men jag tror att de flesta skulle få se eller höra mycket mer än de vill. Men i panik skulle det ju bortförklaras på de allra fantastiska sätt. Jag har en historia jag ska berätta för er nu. Den är inte lång och den har liksom ingen direkt mening, men det är en sann historia. Se den som en liten nyhet som jag förmedlar till er.

 

Mysteriet med Skåpdörren.

 

Detta med snö kunde allt ha sina fördelar tyckte Ulrik Basker när han klev rakt ut från sitt trivsamma lilla röda träplankiga hus för att hämta in lite ved. Att kliva rakt ut innebar att han tog hela sin lilla trappa bestående av tre steg i ett kliv och sedan vek han runt knuten i äkta robotdancestil och log det där leendet som betydde kolla här då, vilka moves va? Det var inte utan att Elina Vägghängare suckade extra tungt när hon stod och kollade sin sambos framfart. Fönsterrutan var till hälften igenisad men hon kunde ändå se sin man och hans utomordentligt löjliga rörelsemönster på väg till vedskjulet. Innan vedskjulet dök upp så fanns en carport i vilken det unga paret kastade allt skräp som de inte ville ha inuti huset. Ulrik planerade att göra en stor majbrasa vareviga år men snart fick han nog planera att bygga ut carporten istället, tänkte Elina och fnissade för sig själv. Hon tittade på honom och kände det där nästan smärtsamma stinget i hjärtat, gud vad mycket hon älskade denna mannen. Hon såg honom passera carporten, stanna och sedan moonwalka tillbaka ungefär som om något inte stod rätt till inuti den nyss passerade byggnaden.

Ulrik kastade bara ett snabbt öga in i carporten utan att direkt förvänta sig någon annan syn än den vanliga och gick förbi. Men något var så fel. Tvärnit och sedan kör vi hela Ulrikfilmen baklänges. Med andra ord, Ulriks egna tankar vilket resulterade i en ganska dum moonwalk i den nedtrampade snön. I carporten låg skräp. Med skräp menades inte matrester och annat slem. Nej med skräp menas gamla möbler och tidningar och diverse trädgårdssaker som havererat genom åren. Överst låg det senast utburna vitrinskåpet som innehöll jordens tunnaste glasdörrar. Detta hade inköpts på en välkänd firma som säljer vackra möbler till bra priser men som har en mycket tunn konstruktion på det mesta. Detta är emellertid helt ok om man kan hantera det. Ulrik kunde dock inte detta utan bröt sönder hela den ena halvan av dörren redan vid byggandet av skåpet. Så nu låg det här, överst på skräphögen. Ena sidan av dörren var stängd och den andra sidan låg lös på sin plats. Nja, det var ju här problemet började. Den lösa dörren var borta. Visst, det var en tunn och en lätt konstruktion, men skåpet var inkastat långt in och låg högt upp på skrähögen. Ulrik som nästan var två meter lång såg dock upp på skräphögens topp bara genom att sträcka på sig. Den dörren som fattades hade placerats exakt i sin position och i det läget satt den fast. Ulrik hade noggrant ryckt lite i dess handtag och konstaterat att den inte bara kunde flyga iväg. Men nu var den borta. Ulrik tog ett steg bakåt. Alla coola moves var nu borta och Elina som fortfarande stod och tittade på honom började nästan bli orolig, Ulrik betedde sig normalt? Hon gick ut i den lilla hallen och började leta upp lämpliga sticka ut fort skor och sedan sin lilla kofta som hon köpt på Lidl trots sin mans protester en vecka tidigare. ”Den ser ju ut som en skurk ur en fantomentidning!!” Hade elake Ulrik sagt om den mycket vackra, massproducerade svarta koftan.

Bredvid carporten, men ungefär två meter ut i snön låg dörren. Den var så exakt nedklämd på sin position där ute i snön och inte minsta märke av att ha släpats dit eller kastats dit syntes. Ulrik stod med mycket förvånad min och sa bara, ”Men va fan!?” Som för att verkligen dubbelkolla tittade han in på skräphögen, ned i marken, inga spår. Sedan ut på gräsmattan vilken nu var en snömatta och på dörrens position. Kirurgiskt nedklämd i snön. Han kliade sig på sin kala skalle och hörde Elina komma flaxande. Hon skulle ta första pris i ickecooltgående tävlingar om hon bara gav det en chans, det hade han sagt till henne många gånger, men lyssnade hon på det då, nej aldrig! ”Vad har du gjort med dörren Ulrik?” Sade hon i förvånad ton. Givetvis, det uppenbarligen tvångsmässigt utförda beteendet som kommer i alla relationer, skyll på din partner i första hand, för troligtvis är det alltid han eller henne. ”Jag vet inte? Jag bara gick förbi och kände ett stort behov av att kasta ut den i snön så den landade utan spår eller något alls synbart av ett kast..” Ironin i Ulriks svar osade i luften och Elina lipade åt honom och svarade med ett skratt. Detta fick Ulrik att skratta och ta ett kliv emot den lilla damen för att ge henne en hård kram. Han hade inte mött många i sitt liv som verkligen kunde ta honom på rätt sätt, men denna kvinna verkade vara konstruerad perfekt för professionell Ulriknedtagning. ”Men hur i hela friden hamnade den där ute?” Sa Elina och kisade ut över snön. Man kunde nästan läsa parets tankar när de båda spanade efter spår eller något som helst tecken på hur detta gått till. Men ingenting tydde på att dörren tagits sig dit på annat sätt än en perfekt flygtur och sedan en riktig rymdskeppslandning rakt ned. Ulrik gick in i carporten och klev upp i skräphögen och tittade på det halvdörriga skåpet. Dess innandöme bestod av tre hyllor. Och i den mellersta sektionen låg en lapp och en oskrapad trisslott. Lotten var uppställd precis som om den var ett utställningsobjekt i en monter. Ulrik skrockade till ungefär som om han hade koll på läget men det var nog det sista han hade just nu. Tankarna om denna ganska snälla händelses förklaring fann ingen lösning och ett skratt som blev till ett skrock var det enda som han kunde ta sig till. Elina reagerade direkt på detta ljud vilket var naturligt med tanke på att Ulriks skrockande ofta utgjorde ett frågetecken som hon mer än gärna kastade sig över. Hon såg sin man stå där i skräphögen med en trisslott i handen. ”Kolla här då? Va i helvete är detta?” Elina log och svarade, ”En trisslott!” Ulrik glodde henne rakt i ögonen och försökte hålla allvarlig min men leendet tog över när han svarade, ”Jag vet väl det din gamla diskmaskin!” Han sträckte ned sin hand emot henne och hon tog tag i den samtidigt som han hoppade ner. ”Här! Skrapa den då?” Sade han och Elina skrapade lotten i frenesi. Ingen vinst. Inte för att det förvånade Ulrik eller Elina för vinster det var inget de vanligtvis vältrade sig i, men detta verkade ju vara precis en sådan där magisk händelse då en vinst hade varit den logiska målgången. Ulrik suckade, om det var för att det inte var någon vinst eller om det var för att han inte kunde lista ut hur detta dörrfenomen hade gått till det var upp till betraktaren att utläsa. De stod nu båda och tittade på dörren där uti snön, tysta, hand i hand. Solen gick ned bakom.. nej, så var det inte riktigt. Men de stod och tittade på dörren en stund ända tills Ulrik tröttnade och klev ut i snön, lyfte upp dörren och satte tillbaka den i sin rätta position på skåpet. Denna aktion fick honom att bli mer förundrad. Det var nästan sex meter upp dit till dörrens ursprungsposition. Elina skakade i huvudet och sade, ”Kan du hämta veden nån gång eller?” Sedan log hon och hoppade med hästhopp iväg tillbaka till deras lilla hus. Ulrik suckade och log, ”Herregud hur denna kvinna var så helt utskämmande i sina rörelser, hoppas grannarna höll sig undan sina fönsterrutor just nu då.” Sedan robotwalkade han iväg till vedskjulet.

 

Slut på rapporten.

 

Ja så detta är faktiskt en sann historia som nyss utspelats i de värmländska skogarna. Låter det osannolikt? Kan någon kanske tala om en bra förklaring som kan vidarebefordras till dessa personer?

 

J