AlltidThomas

Då har två veckor gått i vårt nya boende. Att flytta från en lägenhet till ett hus har haft sina fördelar och sina nackdelar. Nackdelarna ser jag inte för tillfället men de kommer säkert. Fördelarna har varit en aktivitetshöjning utav mig själv och hela familjen vilket bara givit goda resultat. Fick höra av min son denna morgon, ”Pappa, vad du är i farten mycket mer nu sedan vi flyttade hit, du gör ju något hela tiden? I lägenheten satt du eller låg du jämt och ständigt.” Jo det stämmer och detta har varit ett klart lyft. Ibland kan man sitta och fundera på om detta var meningen att det skulle hända eller om allt bara var en slump. Utrymme för funderingar kring detta finns verkligen för pusselbitarna föll verkligen på plats alldeles för lätt för att vara normalt. Ok, jag vet, mina funderingar är lika intressanta som baksidan på en ko. En sann saga istället kanske?  

 

Arbetsledaren som gick en trappa ned.

 

Den stora livsmedelsaffären hade många anställda. Alldeles för många tyckte arbetsledaren Svenne Gurksson. Inte nog med att han skulle sätta alla på rätt arbetsplats varje dag. Han skulle också se till att alla gjorde det de skulle göra plus att han skulle se till att alla jobbade extra hårt precis hela tiden. Ibland kände han det som om han var allas fiende. Ägaren utav affären klagade på honom likaså gjorde de som han var arbetsledare över. Det var därför han denna dag hade gjort en mindre revolution och gått och gömt sig under lastbryggan i den stora utbyggnaden som användes som hållplats för alla smitfulla lastbilar som kom med leveranser till affären.

 

Detta med att gå och gömma sig under en lastbrygga låter väl tokigt? Jo det tyckte Svenne också från början, men efter att ha gått igenom alla gömställen som skulle vara vattentäta för en icke upptäckt tedde sig lastbryggans underdöme som det mest perfekta stället. Där skulle han minsann sitta timme efter timme i ren protest. Instämplad givetvis, så att alla bara skulle irra omkring och leta efter honom i tron att de gick runt honom istället för på honom.

Den långa lastbryggan var byggt i tjock industrijärnvägsstil och den lyste utav okrossbarhet. Bara i dess ena kortände fanns en liten ingång. Svenne halade fram en pannlampa som han trängde ned över sitt lilla huvud. Hårstrån lossnade och den där speciella svedan som kommer när man rycker loss lite hår fick honom att grimasera och svära. Detta var en sådan där nymodighet, pannlampan alltså, man behövde bara nicka så startade den och om man nickade en gång till så stängdes den av. Klart inspirerad av speedglashjälmarna som svetsarna nuförtiden använde. Svenne nickade till och lampan sken upp undersidan av lastkajen. Det luktade konstigt, kaffe? Säkert CharkGunhild som stod och smygdrack kaffe medan kunderna stod vid charkdisken och ångade av ilska. Svenne himlade med sina ögon sedan kröp han försiktigt in under kajen.

Hela lastkajen var cirka trettio meter lång. Men nu när den upproriske arbetsledaren kröp omkring där så verkade den oändlig. Marken var av solitt berg och det luktade fortfarande kaffe. Svenne vände sig om för att försäkra sig om att utgången fortfarande fanns där och log för sig själv och sin dumma fantasi när detta kunde konstateras med en direkt blick. Berget som utgjorde marken under honom började slutta nedför. Ganska brant och Svenne stannade. Detta var ju verkligen ologiskt. Blev det helt plötsligt ett slags stup här? Han lät sin pannlampa lysa nedåt och det var mycket riktigt en kraftig lutning nedåt som han stod inför. Men? Det luktade till och med mer kaffe nu och hördes det inte till och med musik?

Svenne vred på huvudet och lyste upp den närmaste cementväggen och han stöp nästan omkull när han läste : VäLkoMmeN TilL UndErGåNGenS BöRjaN! Vad i hela friden? Vilken liten lustigkurre hade skrivit detta och vadan denna mix av stora och små bokstäver? Andan liksom fastnade i Svennes lungor. Meningen med denna lilla tur hade ju varit att smyga in en bit och sedan sitta emot väggen och inte gå därifrån på någon timme men nu ändrades hela bilden. Detta var ju ett mysterium! Svenne började sicksackkrypa nedför den branta lutningen bara för att inte glida ned utan kontroll, ja det lutade så mycket nämligen.

Då hördes ett välbekant ljud. Steg och ljudet av en dörr som öppnades och stängdes. Nu hade han fått hörselhallucinationer också till råga på allt. Eller kunde det vara ljud från affären som på något konstigt vis studsade ned i detta utrymme?  Svenne tittade bredvid sig och fick se en trappa. En vackert, noggrant uthuggen trappa där i berget. Det var nog tur att det inte flög omkring stora insekter eller annat slemmigt där nere under lastbryggan för Svennes öppna mun hade nog isåfall svalt rubbet. Detta var ju en helt otrolig och en så högst osannolik utveckling på allting. Den nu högst förvånade och förvirrade arbetsledaren tittade upp emot taket och lät sin ljusstråle försvinna, för något tak syntes inte till. Han ställde sig försiktigt upp och tog några steg nedåt i trappan. Den verkade aldrig sluta. Svenne gick och gick och lyste och lyste och sprängde och sprängde i sina ögon men detta var faktiskt ett mästerverk. Kanske ett utav jordens underverk faktiskt hela tiden hade funnits här under den stora affären? Helt jävla otroligt, tänkte Svenne och log. Han promenerade i den oändliga trappan, vilka hade byggt den månntro? Kaffedoften hade försvunnit och ersatts av en syrendoft. En liten oro över tiden kastade sig in i Svennes hjärna och han halade fram sin mobiltelefon vilken lyste upp tiden med utmärkt precision och gav honom nästa överraskning. Han hade varit under lastbryggan i tio minuter, men det kändes minst som en timme! ”Herregud, vad är detta?” Sa han med låg röst samtidigt som han vände sig uppåt i trappan. En oro blandad med en nyhetssuktande krydda dök upp i tankarna. Skulle han inte bara gå tillbaka, få med sig någon och visa upp detta mirakel? Men tänk om ingen trodde honom och vägrade att följa med honom? Tänk om istället han skulle ifrågasättas för denna dumma idé, att krypa in under lastbryggan? Hur skulle han förklara detta? Letade efter försvunna lastpallar kanske, nej men fan, detta var en ickevalssituation, han måste fortsätta och se vart trappan ledde. Sedan kunde han ta några kort, jamen just det, ta kort! I ett vips började han fotografera hela sin omgivning med mobiltelefonen. Blixten lös upp trappan och dess väggar och vad var det? På ena väggen var det en bild? Svenne riktade pannlampan emot väggen och orden fick honom att ta ett steg bakåt i förfäran och det gjorde i sin tur att Svenne trampade utanför trappan, vilket i sin tur ledde till att den ogymnastiske mannen tappade fotfästet och föll. Det gjorde nog ont men det blev svart så fort så smärtan blev sekundär inför den fallande känslan som tog över, hisnande. Orden på väggen blev hans sista tanke, InGen ÅtERväNdo Nu!

Har ni någonsin varit sövda eller avsvimmade? Det kan vara en riktigt otäck känsla när man vaknar och den fick Svenne uppleva nu. Det första han gjorde var att spy rakt ut och det var föga smickrande när han fick se att han låg på golvet i ett upplyst rum i vilket det satt två kortväxta kvinnor med långt blont hår. De var klädda i vita klänningar och deras ögon var inga vanliga mänskliga ögon utan dessa var istället vita med skimrande röda pupiller. Svenne kravlade sig upp och slog huvudet i taket så han svimmade av igen.

Har ni varit med om två uppvaknanden inom kort tid? Avsvimmade eller sövda? Trodde inte det, men nu spydde Svenne det lilla som fanns kvar och en värk värre än något han känt förut i hela sitt liv härjade runt i hans lilla huvud. Han stod på alla fyra och satte sig ned i ren utmattning. Att han satte sig i sina egna spyor gjorde att den ena av de två småväxta kvinnorna fnissade medan den andra kvinnan himlade med ögonen i förakt. ”Va fan är det frågan om?” Hostade Svenne fram. Den ena kvinnan satte sig med en grimas ned på huk framför Svenne och viskade, ”Du måste vara den dummaste människan som någonsin vandrat på denna jord? Men det är ok. De mesta skickas hit efter de dött men du? Du tog helt enkelt trappan ned på egen begäran.” Svennes ögon och mun var så stora att han trodde att de skulle implodera.

”Men det tar vi som en riktigt stor önskan från dig och du får själv välja dörr!” Kvinnan som suttit på huk bredvid Svenne reste sig och pekade på tre dörrar. En var röd, en annan var grön och den tredje var svart. Svenne reste sig upp väldigt försiktigt. Huvudet skrapade i taket och han hade en kroppshållning som säkert skulle få Quasimodo att tro att han fått en tvillingbror.

”Jag tackar för erbjudandet men jag tror faktiskt jag går tillbaka upp igen om det är ok?” Sade Svenne och försökte le men det misslyckades totalt eftersom han inte alls var en bra skådespelare. De små kvinnorna stod helt stilla och tysta, pekandes på dörrarna. Deras ögon som var av denna utomjordliga karaktär tittade säkert på honom men de gav honom känslan att de faktiskt tittade i taket. Den tanken fick honom att le, ”Dumma små aliens!” tänkte han och smög fram emot en utav dörrarna, den gröna. Inte fasiken skulle han ta den röda. Rött är ju stoppsignalen. Inte fasiken skulle han heller ta den svarta! Svart var ju rena dödenfärgen! Nej, det fick bli den gröna.

Handtaget som var gjort i något slags mässingaktigt material kändes kallt i handen när han sakta tryckte ned det. Dörren gick upp och han stirrade in i en livsmedelsaffärslokal. Den verkade gigantisk. Hyllmeter efter hyllmeter med varor försvann i en till synes oändlighet. Den var tom på människor och det enda ljudet som hördes var av de enorma fläktarna som susade runt i taket. Han kände en spark i rumpan och in i affären flög han. ”Välkommen till ditt helvete din dumme fan!” Hörde han en utav kvinnorna säga och han stöp ned på knä samtidigt som han hörde dörren slås igen bakom sig. Svenne for upp för att springa tillbaka in till kvinnorna men någon dörr fanns inte att finna. Helt borta var den, ersatt av en vit, slät gipsvägg. ”Fan! Helvete!” Skrek Svenne och sparkade till väggen så stortån gick av. Denna smärta fick honom att famla bakåt ännu mer svärande. Rakt in i en utav de oändliga varuhyllorna så flingpaket for åt alla håll. Han halade upp sin mobiltelefon och fick till sin förskräckelse se att den var helt svart, totalt död. Sakta reste den förvirrade arbetsledaren på sig och haltade iväg emellan de oändliga hyllraderna. Inte en själ att finna så långt ögat kunde nå och inga dörrar i sikte. ”Hallååå??” Svenne skrek i hopp om något svar men visste faktiskt redan att inget svar skulle komma. Kan det bli värre än detta? Tänkte han och satte sig ned på golvet. Då hörde han ett lågt morrande. Ett gutturalt ljud som ekade i hela den oändliga plats han befann sig på. Ljudet bara ökade och ökade i styrka. Skepnader tycktes dyka upp långt, långt borta i den gången som han hade tagit sin sittplats uti. Såg ut som hundar? Vargar? Svarta och stora och med mycket hemska stora tänder i abnormt stora munnar? Flocken med dessa muterade hundar kom inom synhåll så fort att Svenne inte ens han upp innan han slets i stycken. Smärtan var outhärdlig och sedan blev det svart igen.

Det kändes som en sekund sedan slog Svenne upp ögonen igen. ”Men va fan ä detta!” Skrek han och for med sina händer över sin orörda kropp. Han blev ju nyss söndersliten av de argaste slemmonsterhundar han någonsin sett? Då hördes morrandet igen och långt, långt borta kunde han se dessa monster komma springande igen. Svenne sprang men hundarna sprang fortare.

 

Att hitta sin arbetsledare liggandes på golvet inuti kylrummet blev en chock som Lena sent skulle glömma. Uppenbarligen hade dörren gått i baklås och den stackars mannen hade frusit ihjäl. Sorgen var stor på det enorma varuhuset och försöken att tända ljus inuti frysrummet idiotförklarades av den nye arbetsledaren så ingen minnesaktion av den karaktären ägde rum heller.

Åren gick och personalen byttes ut. Men ett konstigt rykte spreds gällande denna affär. Det verkade spöka. Svenne Gurksson verkade gå igen på det mest bisarra sätt. Inte lät det logiskt när Bettan i panik försökte beskriva hur hon sett Svenne komma farande mellan hyllorna jagad av en flock hundar inte.

 

Slut.