Gärdsgårdsriddaren
När jag var liten ville min pappa ge mig lite andra äventyr än vad asfalten hade att erbjuda och tog med mig ut på landet och till skogen. Detta var tyvärr mycket ångestladdat och tråkigt för mig och jag fick lära mig se allt ur en helt annan vinkel. Den som med fantasins hjälp blev helt uthärdbar. Vi stötte på många människor. De satt i traktorer, på hästar, på kor, jagande efter getter, sittande i dikena, sittande uppe i träden eller bara stående för att vinka till alla som passerade förbi. Men i min värld var de alla riddare av gärdsgårdarna, Gärdsgårdsriddarna Av De Slagna Ängarna.
En gång var jag och pappa ute på det stentråkiga uppdraget att plocka något som kallas hjortron eller skogens guld som någon extra dum skämtare också hade benämnt denna vämjeliga lilla imitation av ett bär.
Då kom plötsligt en utav gärdsgårdsriddarna farande som en raket. Han sprang så bär och mossa yrde runt omkring honom. Han tappade sin ena stövel som flög iväg rakt i skallen på en nyvaken grävling som gallskrek emot den flygande stöveln innan den slog ned i det fula djurets skalle och den tuppade av.
Gärdsgårdsriddaren stannade till vid oss eftersom min pappa skrek, ”Stanna din riddare!” Detta älskade alla gärdsgårdsriddare, att bli kallade vid sitt nobla namn.
Riddaren bröt sig lite och intog diverse poser emot olika träd och stenar för att bevisa sin ridderlighet, att han bara hade en stövel verkade ha passerat hans utseendefixering. Till slut hostade han upp lite slem som han spottade ut till synes utan riktning men det hamnade mitt på ryggen på skogens vackraste padda som flög iväg i vild panik. Till slut berättade den stolte Gärdsgårdsriddaren att han skulle ut i skogen för att en gång för alla fånga in den sista silverkatten som sett solens ljus.
En silverkatt kunde inte bara klättra i träd och äta möss. Nej, silverkatter hade en månes ögon och en dimbanks smidighet. Sist men inte minst så sket den silver. Jo det är sant. Detta var ju skälet till att de försvann. Gärdsgårdsriddarna hade räknat lite fel där i sin girighet och slagits som katter och hundar om fiskmåsarna…hrm…ja eller något i den stilen. Sedan hade de som vann slaget en silverkatt var och nu fanns det bara en kvar. För en silverkatt hade aldrig lämnat denna delen av skogen och det visste minsann denne Gärdsgårdsriddare om. Min pappa och jag tittade på varandra och vi visste båda att vi tänkte samma tanke, ”Varför i hela friden ser de inte till att få silverkattungar av sina silverkatter? Men herregud, varför inte starta rena silvergruvan via ett silverkattsuppföderi?” Vi flinade åt ögonkontakten och tankekontakten samtidigt som vi visste vad vi nu skulle göra. Inte leta hjortron inte..
Men eftersom det var riddare vi hade att göra med här så hade en sådan ifrågasättning och sökandeutmaning varit direkt olämplig, usch på oss att ens tänka denna usla tanke. Nej vi fick allt finna oss i att vara skogssmygare i en smygig jakt på den sista silverkatten.
Gärdsgårdsriddaren med bara en stövel hade i ena handen en håv, en sådan man tog fiskar med. I sin andra hand hade han ett silverfat. Han berättade vidare att silverkatter dras till silver. De känner lukten på flera mils avstånd och sedan kommer de rännande som missiler rakt i din håv.
Jag såg att pappa instinktivt kände efter i sin ficka, jodå, det gamla silvermyntet var med. Det skulle han ju i och för sig inte gärna glömma eftersom det var en sådan turpeng att det aldrig gick att argumentera emot det inte.
Gärdsgårdsriddaren bugade sig på en nobel riddares manér men rökaren som han lade av i själva bugningen var väl inte planerad. På ett ytterst ridderligt sätt sade han direkt efter rökaren, ”Oj vad det knakar i skogen idag då..” Pappa och jag höll ju på att dö över att inte få skratta. Sedan sprang riddaren skrattande iväg samtidigt som han slog silverfatet i alla träd han passerade. Diskret minsann, det må jag säga.
Pappa och jag hade ett snabbt rådslag. Lägga ut myntet på den platta stenen som vi hade precis bredvid oss och sedan gömma oss bakom en buske. ”När katten kommer så går vi sakta fram och pratar med den lugnt och fint, psss pssss du vet. Sen nyper jag den och vi drar till bilen som raketer, ok?
”Ok!” svarade jag med ett leende, detta var ju så jäkla spännande!
Silvermyntet låg där och blänkte i solens ljumma strålar i över en timme. Pappa hade somnat och det hade nog jag med gjort om det inte hade varit för den ljusgråa katt som helt plötsligt kom lufsande fram emot myntet.
Jag knuffade till pappa som vaknade i en total yrsel och desorienteringsattack och utbrast, ”Tala guld och tiga är silver, det kommer ni att veta efter att ni gift er!”
Sedan blev han grustyst när han fick syn på den gråskimrande katten. Den hade inte silverpäls men bra nära. Den gråa framtoningen var mycket ovanlig för en katt må jag lova.
Pappa tittade på mig och jag visste direkt vad han skulle säga.. Thomas, smyg fram och ta den du, jag har känning av ischiasen och det kan skrämma iväg katthelvetet vet du.
Jag suckade men jag log emot honom sedan smög jag fram till den långhåriga gråa katten och lyfte upp honom. Inte minsta problem, inga protester alls. Den kurrade och lade sig till rätta i min famn direkt, hur skumt som helst. Normalt brukar katter riva och bita mig som små minihitlersar. Men inte denna lilla goding, jag blev helt såld direkt och bestämde mig för att alltid vara med denna katten.
Väl hemma så ställde pappa i ordning en bajslåda till katten med gott om grusfyllning. Sedan hällde han upp två stora burkar kattmat. Han rufsade om mitt hår när han klev förbi mig och så sade han, ”Japp, klart, nu ska vi bara vänta in silvret..”
Ja vi väntade och vi väntade. Men silverkatten åt och åt. Men verkade inte vilja skita. Till slut när klockan blev lite över 23.00 så smög silverkatten upp i lådan. Grävde lite små hål överallt och satte sig och sket. En stor brun bunt med kattskit, brunsilver?
Pappa gick fram till lådan och hukade sig ned över kattskiten och tittade noggrant på skiten.
Sedan gjorde han en grimas när han med sin bara händer letad igenom bajskorvarna för att hitta eventuellt silver. Men han hittade tyvärr bara skit. Då gick det upp ett ljus för honom och han började skratta.
”För fan Thomas, det är ju ta mig fasen du och jag som är de största gärdsgårdsriddarna av dem allihop. Vi gick på det!”
Nu fattade jag, ”Åååååh, så jävla dumma vi är då!!” Sade jag och höll ansiktet i mina händer. Sedan började jag skratta.
Denne Gärdsgårdsriddare av Brakenskit som vi mötte, han lurade verkligen skiten i våra händer.
Tänk vad han ska ha skrattat när vi for därifrån så grusvägen blev den Värmländska versionen av en sandstorm. Och inte minst, tänk vad han skulle prata med allt och alla nu, fy fan, nu fick vi åka åt något annat väderstreck i fortsättning, och det gjorde vi också. Där hände minsann saker där mer, men det kan jag ta en annan gång.
En gång var jag och pappa ute på det stentråkiga uppdraget att plocka något som kallas hjortron eller skogens guld som någon extra dum skämtare också hade benämnt denna vämjeliga lilla imitation av ett bär.
Då kom plötsligt en utav gärdsgårdsriddarna farande som en raket. Han sprang så bär och mossa yrde runt omkring honom. Han tappade sin ena stövel som flög iväg rakt i skallen på en nyvaken grävling som gallskrek emot den flygande stöveln innan den slog ned i det fula djurets skalle och den tuppade av.
Gärdsgårdsriddaren stannade till vid oss eftersom min pappa skrek, ”Stanna din riddare!” Detta älskade alla gärdsgårdsriddare, att bli kallade vid sitt nobla namn.
Riddaren bröt sig lite och intog diverse poser emot olika träd och stenar för att bevisa sin ridderlighet, att han bara hade en stövel verkade ha passerat hans utseendefixering. Till slut hostade han upp lite slem som han spottade ut till synes utan riktning men det hamnade mitt på ryggen på skogens vackraste padda som flög iväg i vild panik. Till slut berättade den stolte Gärdsgårdsriddaren att han skulle ut i skogen för att en gång för alla fånga in den sista silverkatten som sett solens ljus.
En silverkatt kunde inte bara klättra i träd och äta möss. Nej, silverkatter hade en månes ögon och en dimbanks smidighet. Sist men inte minst så sket den silver. Jo det är sant. Detta var ju skälet till att de försvann. Gärdsgårdsriddarna hade räknat lite fel där i sin girighet och slagits som katter och hundar om fiskmåsarna…hrm…ja eller något i den stilen. Sedan hade de som vann slaget en silverkatt var och nu fanns det bara en kvar. För en silverkatt hade aldrig lämnat denna delen av skogen och det visste minsann denne Gärdsgårdsriddare om. Min pappa och jag tittade på varandra och vi visste båda att vi tänkte samma tanke, ”Varför i hela friden ser de inte till att få silverkattungar av sina silverkatter? Men herregud, varför inte starta rena silvergruvan via ett silverkattsuppföderi?” Vi flinade åt ögonkontakten och tankekontakten samtidigt som vi visste vad vi nu skulle göra. Inte leta hjortron inte..
Men eftersom det var riddare vi hade att göra med här så hade en sådan ifrågasättning och sökandeutmaning varit direkt olämplig, usch på oss att ens tänka denna usla tanke. Nej vi fick allt finna oss i att vara skogssmygare i en smygig jakt på den sista silverkatten.
Gärdsgårdsriddaren med bara en stövel hade i ena handen en håv, en sådan man tog fiskar med. I sin andra hand hade han ett silverfat. Han berättade vidare att silverkatter dras till silver. De känner lukten på flera mils avstånd och sedan kommer de rännande som missiler rakt i din håv.
Jag såg att pappa instinktivt kände efter i sin ficka, jodå, det gamla silvermyntet var med. Det skulle han ju i och för sig inte gärna glömma eftersom det var en sådan turpeng att det aldrig gick att argumentera emot det inte.
Gärdsgårdsriddaren bugade sig på en nobel riddares manér men rökaren som han lade av i själva bugningen var väl inte planerad. På ett ytterst ridderligt sätt sade han direkt efter rökaren, ”Oj vad det knakar i skogen idag då..” Pappa och jag höll ju på att dö över att inte få skratta. Sedan sprang riddaren skrattande iväg samtidigt som han slog silverfatet i alla träd han passerade. Diskret minsann, det må jag säga.
Pappa och jag hade ett snabbt rådslag. Lägga ut myntet på den platta stenen som vi hade precis bredvid oss och sedan gömma oss bakom en buske. ”När katten kommer så går vi sakta fram och pratar med den lugnt och fint, psss pssss du vet. Sen nyper jag den och vi drar till bilen som raketer, ok?
”Ok!” svarade jag med ett leende, detta var ju så jäkla spännande!
Silvermyntet låg där och blänkte i solens ljumma strålar i över en timme. Pappa hade somnat och det hade nog jag med gjort om det inte hade varit för den ljusgråa katt som helt plötsligt kom lufsande fram emot myntet.
Jag knuffade till pappa som vaknade i en total yrsel och desorienteringsattack och utbrast, ”Tala guld och tiga är silver, det kommer ni att veta efter att ni gift er!”
Sedan blev han grustyst när han fick syn på den gråskimrande katten. Den hade inte silverpäls men bra nära. Den gråa framtoningen var mycket ovanlig för en katt må jag lova.
Pappa tittade på mig och jag visste direkt vad han skulle säga.. Thomas, smyg fram och ta den du, jag har känning av ischiasen och det kan skrämma iväg katthelvetet vet du.
Jag suckade men jag log emot honom sedan smög jag fram till den långhåriga gråa katten och lyfte upp honom. Inte minsta problem, inga protester alls. Den kurrade och lade sig till rätta i min famn direkt, hur skumt som helst. Normalt brukar katter riva och bita mig som små minihitlersar. Men inte denna lilla goding, jag blev helt såld direkt och bestämde mig för att alltid vara med denna katten.
Väl hemma så ställde pappa i ordning en bajslåda till katten med gott om grusfyllning. Sedan hällde han upp två stora burkar kattmat. Han rufsade om mitt hår när han klev förbi mig och så sade han, ”Japp, klart, nu ska vi bara vänta in silvret..”
Ja vi väntade och vi väntade. Men silverkatten åt och åt. Men verkade inte vilja skita. Till slut när klockan blev lite över 23.00 så smög silverkatten upp i lådan. Grävde lite små hål överallt och satte sig och sket. En stor brun bunt med kattskit, brunsilver?
Pappa gick fram till lådan och hukade sig ned över kattskiten och tittade noggrant på skiten.
Sedan gjorde han en grimas när han med sin bara händer letad igenom bajskorvarna för att hitta eventuellt silver. Men han hittade tyvärr bara skit. Då gick det upp ett ljus för honom och han började skratta.
”För fan Thomas, det är ju ta mig fasen du och jag som är de största gärdsgårdsriddarna av dem allihop. Vi gick på det!”
Nu fattade jag, ”Åååååh, så jävla dumma vi är då!!” Sade jag och höll ansiktet i mina händer. Sedan började jag skratta.
Denne Gärdsgårdsriddare av Brakenskit som vi mötte, han lurade verkligen skiten i våra händer.
Tänk vad han ska ha skrattat när vi for därifrån så grusvägen blev den Värmländska versionen av en sandstorm. Och inte minst, tänk vad han skulle prata med allt och alla nu, fy fan, nu fick vi åka åt något annat väderstreck i fortsättning, och det gjorde vi också. Där hände minsann saker där mer, men det kan jag ta en annan gång.
