Korsvägsdemonen del 2
Sammy spenderade resten av den dagen med att ligga i sin alldeles för korta säng. Ja den var verkligen för kort så det small om det, båda fötterna stack ut i nedre änden och då hade han sitt långa hår i princip klämt emot sänggaveln i andra änden. Om han hade velat så hade han haft en normal säng för sin egen storlek för länge sedan, men Sammy var en sådan där person som sällan bad om något, även om det var av sin mamma. Och hon kunde inte heller klandras i detta sänghaveri, hon jobbade på stadens sjukhus och var hemma i princip aldrig. Sammy hade aldrig klagat, att vara ensamstående förälder begrep han mycket väl att det inte var någon dans på rosor. Så nu låg han där i sitt lilla rum och bara tittade ut genom fönstret. Tankarna var många och totalt konstiga om man skulle mäta med en ”normal” människas mått i alla fall. Han hade tagit sin gamla skolmatlåda och fyllt den med alla de ingredienser som varit inbrända i handen. Konstigt nog så var de borta nu, inskriptionerna i handen alltså. Handflatan såg helt normal ut och det gjorde inte ett dugg ont. De gamla grenarna på den hundraåriga eken utanför huset såg ut som förtvinade armar som i desperata försök skulle vilja att krossa rutan och slita ut honom från sitt rum och bli den första människoätande eken.
Rösten hade aldrig sagt någon tid men nu hade solen gått ned och mörkret där ute var mörkare än någonsin tyckte Sammy.
Han satte sig upp i sängen, stötte försiktigt mattan med sina vita tubsockebeprydda fötter. Det blånyansrandiga ryamatta låg utsträckt bredvid den för korta sängen. Ironiskt nog var mattan så lång att den hade blivit tvungen att vikas ihop för att inte fortsätta uppför väggen.
Så kan det gå när inte väggen är på, som Sammys mycket saknade pappa brukade säga då han levde. Sammys pappa? Jo han dog på ett mycket mystiskt sätt egentligen. Men det visste ju givetvis ingen mer än kriminalkommissarie Bang om. Sådana hemligheter skulle stanna med en person ända in i graven, bäst för alla hade Bang tyckt. Men vad hände Sammys pappa då?
Han hade helt enkelt tagit sin matlåda, en avlång ask av rostfriaste metall. Alla hörn glänsande som en spricka i Antarktis is. Sammys mamma fyllde den till bristningsgränsen varje dag trehundrasextio dagar om året. Sedan drogs den utmärglade läderremmen till runt matlådan och allt klart för ännu en dag på stadens enda industri. En träindustri som producerade olika slags träartiklar såsom glasspinnar och tandpetare.
Men den dagen kom Sammys pappa aldrig tillbaka hem igen. Han bara försvann, aldrig instämplad på jobbet och ingen såg honom på väg dit heller.
Kriminalaren Bhang å andra sidan fann Sammys pappa. Eller rättare sagt vad som var kvar av honom, nämligen Sammys pappas huvud.
Det hade prydligt placerats på toppen av en lyktstolpe. Den egentliga ljusgloben som skulle sitta där hade på ett kirurgiskt perfekt sätt tagits bort och ersatts med det groteskt förvridna ansiktsuttrycket på stackars Sammys pappas avhuggna huvud.
Blod hade runnit nedför den annars vitmålade stolpen och framkallat ett polkagrisaktigt utseende.
Kriminalkommissarie Bhang gjorde bara sitt jobb. Tog ned huvudet och brände det i skogsgläntan dit ingen kom. Han visste mycket väl vad som var i farten, demonisk aktivitet. Självklart kunde detta aldrig nämnas i något officiellt sammanhang överhuvudtaget så det var lika bra att hålla fast vid historien att Samuel hade rest därifrån helt enkelt. ”Någon” hade minsann sett Samuel, Sammys pappa, gått på ett utav de enda två tågen som stannade vid denna gudsförgätna station.
Sammy hoppade upp på sin citybike. En extra cool modell som i princip cyklade utav sig själv. Ljuset från gatlyktorna tycktes svagare denna sena kväll och konstiga dimbankar svepte runt lite som moln som hade landat på marken. Sammy tittade förbryllat över dessa konstigheter och höll på att fara omkull då han slog i ena trampan i trottoarkanten. En ”klassiker” med andra ord.
Snart hade han susat ut ur den lilla stadens huvudbebyggelse och det blev glesare och glesare emellan husen. Sammy riktade in sig på infarten till den mytomspunna Storskogen. Men var inte hela skogen asfalterad nuförtiden i princip överallt? Storskogen hade nämligen blivit ett mycket populärt turistområde pga en idiotförfattare som skrivit ett antal storsäljande barnböcker om äventyr i Storskogen. Sammy kunde spy på dessa dumma jävla idioter som kunde tro att något så dumt kunde vara sant. Att han kunde ha så fel blev en stor överraskning för Stackars Sammy men asfalten upphörde nästan genast och i en grusvägskorsning stod han nästan direkt. Han stannade cykeln. Det var nästan helt mörkt. Månen var halvfull men den där konstiga dimman som var som tjocka lite fluorescerande moln flöt runt lite överallt. Ok, nu skulle alltså denna ask grävas ned mitt i korsningen. Sammy stod och lyssnade länge. Skulle ju inte vara så coolt att sitta och gräva mitt i en korsning om en bil kom. Till slut tog han en sista tanke på om han verkligen skulle göra detta. Det lät ju helt vansinnigt, och vad i hela världen kunde detta ge honom.
Det tog nog en halvtimme att få asken nedgrävd. För fan, grus vägen var ju så hårt packad. Men nu var den nere och helt plötsligt var alla dessa små dimbankar borta. Månen försvann likaså stjärnorna. Totalt mörker. Då sade han det som han aldrig skulle ha sagt. Mest som en viskning, men ändå, Sammy sade det, ”Hjälp mig..”
Rösten hade aldrig sagt någon tid men nu hade solen gått ned och mörkret där ute var mörkare än någonsin tyckte Sammy.
Han satte sig upp i sängen, stötte försiktigt mattan med sina vita tubsockebeprydda fötter. Det blånyansrandiga ryamatta låg utsträckt bredvid den för korta sängen. Ironiskt nog var mattan så lång att den hade blivit tvungen att vikas ihop för att inte fortsätta uppför väggen.
Så kan det gå när inte väggen är på, som Sammys mycket saknade pappa brukade säga då han levde. Sammys pappa? Jo han dog på ett mycket mystiskt sätt egentligen. Men det visste ju givetvis ingen mer än kriminalkommissarie Bang om. Sådana hemligheter skulle stanna med en person ända in i graven, bäst för alla hade Bang tyckt. Men vad hände Sammys pappa då?
Han hade helt enkelt tagit sin matlåda, en avlång ask av rostfriaste metall. Alla hörn glänsande som en spricka i Antarktis is. Sammys mamma fyllde den till bristningsgränsen varje dag trehundrasextio dagar om året. Sedan drogs den utmärglade läderremmen till runt matlådan och allt klart för ännu en dag på stadens enda industri. En träindustri som producerade olika slags träartiklar såsom glasspinnar och tandpetare.
Men den dagen kom Sammys pappa aldrig tillbaka hem igen. Han bara försvann, aldrig instämplad på jobbet och ingen såg honom på väg dit heller.
Kriminalaren Bhang å andra sidan fann Sammys pappa. Eller rättare sagt vad som var kvar av honom, nämligen Sammys pappas huvud.
Det hade prydligt placerats på toppen av en lyktstolpe. Den egentliga ljusgloben som skulle sitta där hade på ett kirurgiskt perfekt sätt tagits bort och ersatts med det groteskt förvridna ansiktsuttrycket på stackars Sammys pappas avhuggna huvud.
Blod hade runnit nedför den annars vitmålade stolpen och framkallat ett polkagrisaktigt utseende.
Kriminalkommissarie Bhang gjorde bara sitt jobb. Tog ned huvudet och brände det i skogsgläntan dit ingen kom. Han visste mycket väl vad som var i farten, demonisk aktivitet. Självklart kunde detta aldrig nämnas i något officiellt sammanhang överhuvudtaget så det var lika bra att hålla fast vid historien att Samuel hade rest därifrån helt enkelt. ”Någon” hade minsann sett Samuel, Sammys pappa, gått på ett utav de enda två tågen som stannade vid denna gudsförgätna station.
Sammy hoppade upp på sin citybike. En extra cool modell som i princip cyklade utav sig själv. Ljuset från gatlyktorna tycktes svagare denna sena kväll och konstiga dimbankar svepte runt lite som moln som hade landat på marken. Sammy tittade förbryllat över dessa konstigheter och höll på att fara omkull då han slog i ena trampan i trottoarkanten. En ”klassiker” med andra ord.
Snart hade han susat ut ur den lilla stadens huvudbebyggelse och det blev glesare och glesare emellan husen. Sammy riktade in sig på infarten till den mytomspunna Storskogen. Men var inte hela skogen asfalterad nuförtiden i princip överallt? Storskogen hade nämligen blivit ett mycket populärt turistområde pga en idiotförfattare som skrivit ett antal storsäljande barnböcker om äventyr i Storskogen. Sammy kunde spy på dessa dumma jävla idioter som kunde tro att något så dumt kunde vara sant. Att han kunde ha så fel blev en stor överraskning för Stackars Sammy men asfalten upphörde nästan genast och i en grusvägskorsning stod han nästan direkt. Han stannade cykeln. Det var nästan helt mörkt. Månen var halvfull men den där konstiga dimman som var som tjocka lite fluorescerande moln flöt runt lite överallt. Ok, nu skulle alltså denna ask grävas ned mitt i korsningen. Sammy stod och lyssnade länge. Skulle ju inte vara så coolt att sitta och gräva mitt i en korsning om en bil kom. Till slut tog han en sista tanke på om han verkligen skulle göra detta. Det lät ju helt vansinnigt, och vad i hela världen kunde detta ge honom.
Det tog nog en halvtimme att få asken nedgrävd. För fan, grus vägen var ju så hårt packad. Men nu var den nere och helt plötsligt var alla dessa små dimbankar borta. Månen försvann likaså stjärnorna. Totalt mörker. Då sade han det som han aldrig skulle ha sagt. Mest som en viskning, men ändå, Sammy sade det, ”Hjälp mig..”
