Korsvägsdemonen del 5
Skolorkesterturnén genom Europa innefattade givetvis inte alla städer. Månbergaskolan hade som tradition att de senaste tio åren skicka sin skolorkester i avgångsklasserna på en lite annorlunda resa genom Europa. Så också detta år.
Detta innebar att Sammy fick bekanta sig med länder som Montenegro och Bulgarien. Städer såsom Belgrad och Podgorica. Detta gjorde ju inte resan mindre intressant tyckte Sammy. Det fanns ju så otroligt många snygga tjejer i dessa städer de besökte.
Men så hade vi den praktiska biten av hela resan. Bussresandet, boendet och uppträdandet av skolorkestern på en väl utvald skola i någon utav dessa städer. Bussresandet gav myrkryp i benen redan efter två timmar och boendet var oftast i sovsäck på liggunderlag i någon svettluktande gymnastikhall..
Själva uppträdandet var väl det roligaste och enklaste. Sammy var ju en naturtalang utav högsta dignitet och skulle kunna gå långt som klarinettspelare om han ville.
Sammy kände också den fantastiskt fina känslan av uppskattning som gavs av publiken i de städer de spelade i. Ingen kastade upp några trosor eller kalsonger så det var ju inte direkt något ös på det viset. Tur var väl det för främre raden bestod mest av lärare som ibland skulle kunna vara karaktärer i en Rob Zombie film.
Resan pågick i två veckor och man hann med tio olika länder och städer. Så när bussen rullade in i hemstadens dystra gatubelysning trodde nog Sammy att ingen i hela bussen egentligen ville hem. Detta var den sortens resa man skulle kunna hålla på med som arbete resten av livet.
Alla deltagare blev av den snälla busschauffören hemkörda ända till sin dörr och fick hjälp med att bära in sina saker.
När bussen kom upp till toppen av Brakkullen där det lilla röda huset som Sammy bodde i var beläget så blev han mycket förvånad. Det var helt mörkt i huset. Inte en lampa tänd. Nog för att sensommarnattens mörker inte var direkt becksvart men nog tusan borde mamma ha tänt någon lampa i alla fall, även om hon gått och lagt sig, även om hon missförstått dagen han skulle komma hem till någon annan dag. Konstigt. Den där lite kittlande känslan av illamående av oro kom krypande längs Sammys ryggrad. Han visste direkt att något hade gått åt pipan inne i huset, han var till och med så säker på det att han övervägde att ta med sig de två lärarna och busschauffören in. Men ni vet väl hur det är, tänk om man skulle göra allt smart man tänker ut att man skall göra, och inte alltid ignorera de bra tankarna. Det var nog en mänsklig läggning, att alltid missa dörren och springa med huvudet före rakt i väggen bredvid istället.
Busschauffören gjorde sin plikt och bar det mest av Sammys packning ända till dörren. Sammy bar bara en liten ryggsäck och snart såg han bakljusen på den mest underbara bussen försvinna nedför Brakkullen.
Två gånger tappade han nycklarna i sitt försök att låsa upp ytterdörren. Så när han tog tag i dörrhandtaget för lite hjälp när han reste sig upp tappade han hakan. Dörren var olåst!
Men herregud, mamma låste ju dörren hela tiden. Efter att ha tillbringat alldeles för många timmar framför tv4 fakta och alla brottsprogram hade hon blivit så säker på att hela omvärlden var farlig så att hon minsann inte skulle bli någon munsbit för någon inte. Hon hade till och med lagt ut diverse ”vapen” lite överallt i huset. En hammare på andra hyllan i storrumshyllan, en sax bakom toaletten, en liten kökskniv under sin säng och under Sammys säng ett brännbollsträ. Ja ibland tyckte till och med Sammy att mamma överdrivde, men som han också kände, skulle det hända något någon gång då kanske han inte skulle kalla henne överdriven.
Så att dörren nu gled upp och uppenbarade den mörkaste hallen Sammy någonsin sett gjorde ingenting bättre. Sammy tittade bakom sig och ner genom björkarna som stod utspridda längs Brakkullens uppfart. Det var kolsvart hos doktor Barrimoff, typiskt.
En mycket konstig lukt kom som en luftvåg ut ur huset och rakt in i Sammys andningssystem. Han gjorde en äcklad min, det luktade ju för fan surströmming blandat med blodpudding..
Sammy sträckte handen runt dörrkarmen för att tända ljuset. Inom sig var han nästan orolig att ljusknappen skulle vara borta den med men så var inte fallet. Att sedan ljuset inte tändes det fick honom bara att stå stilla där utanför och stirra in i husets mörka inre. Då hörde han mammas röst.
”Sammy, Sammy, hjälp mig, snälla, kom och hjälp mig..” Hon lät helt färdig, som om hon inte ens orkade prata. Sammy kastade sig in i mörkret, nu var rädslan och osäkerheten som bortblåst. Han petade upp dörren till sin mammas rum och stöp omkull på någonting så han slog axeln i golvet eftersom att han i ren instinkt hann vrida kroppen och sträcka ut armar och händer för att ta emot sig. Det var blött på golvet, mycket blött. Och det han hade ramlat på var ingen det, det var en den, Sammys mamma.
Tankar och känslor exploderade inom Sammy och han kastade sig skrikande bakåt på golvet. Han hade stirrat in i sin mammas grågula öppna döda ögon och sett uttrycket i hennes ansikte. Förvridet som om hon hade haft den mest plågsamma död en människa någonsin kan få. I mörkret svartnade det för Sammys ögon, låter dumt va, men det gjorde det. Kroppens försvarssystem stängde ned honom. Han orkade inte hantera denna situationen och var mycket nära en total kollaps där han nu satt och huttrade, lutad mot sin mammas golv. Det dansade som eldflugor framför Sammys ögon och han blev medveten om att han blivit blöt igenom byxorna och på händerna. Att det sedan var uppenbart att det var utav sin mammas blod det gjorde inte saken bättre och stackars Sammy gjorde det enda man kan förvänta sig av en tonåring i kaliber känslig, han svimmade.
Detta innebar att Sammy fick bekanta sig med länder som Montenegro och Bulgarien. Städer såsom Belgrad och Podgorica. Detta gjorde ju inte resan mindre intressant tyckte Sammy. Det fanns ju så otroligt många snygga tjejer i dessa städer de besökte.
Men så hade vi den praktiska biten av hela resan. Bussresandet, boendet och uppträdandet av skolorkestern på en väl utvald skola i någon utav dessa städer. Bussresandet gav myrkryp i benen redan efter två timmar och boendet var oftast i sovsäck på liggunderlag i någon svettluktande gymnastikhall..
Själva uppträdandet var väl det roligaste och enklaste. Sammy var ju en naturtalang utav högsta dignitet och skulle kunna gå långt som klarinettspelare om han ville.
Sammy kände också den fantastiskt fina känslan av uppskattning som gavs av publiken i de städer de spelade i. Ingen kastade upp några trosor eller kalsonger så det var ju inte direkt något ös på det viset. Tur var väl det för främre raden bestod mest av lärare som ibland skulle kunna vara karaktärer i en Rob Zombie film.
Resan pågick i två veckor och man hann med tio olika länder och städer. Så när bussen rullade in i hemstadens dystra gatubelysning trodde nog Sammy att ingen i hela bussen egentligen ville hem. Detta var den sortens resa man skulle kunna hålla på med som arbete resten av livet.
Alla deltagare blev av den snälla busschauffören hemkörda ända till sin dörr och fick hjälp med att bära in sina saker.
När bussen kom upp till toppen av Brakkullen där det lilla röda huset som Sammy bodde i var beläget så blev han mycket förvånad. Det var helt mörkt i huset. Inte en lampa tänd. Nog för att sensommarnattens mörker inte var direkt becksvart men nog tusan borde mamma ha tänt någon lampa i alla fall, även om hon gått och lagt sig, även om hon missförstått dagen han skulle komma hem till någon annan dag. Konstigt. Den där lite kittlande känslan av illamående av oro kom krypande längs Sammys ryggrad. Han visste direkt att något hade gått åt pipan inne i huset, han var till och med så säker på det att han övervägde att ta med sig de två lärarna och busschauffören in. Men ni vet väl hur det är, tänk om man skulle göra allt smart man tänker ut att man skall göra, och inte alltid ignorera de bra tankarna. Det var nog en mänsklig läggning, att alltid missa dörren och springa med huvudet före rakt i väggen bredvid istället.
Busschauffören gjorde sin plikt och bar det mest av Sammys packning ända till dörren. Sammy bar bara en liten ryggsäck och snart såg han bakljusen på den mest underbara bussen försvinna nedför Brakkullen.
Två gånger tappade han nycklarna i sitt försök att låsa upp ytterdörren. Så när han tog tag i dörrhandtaget för lite hjälp när han reste sig upp tappade han hakan. Dörren var olåst!
Men herregud, mamma låste ju dörren hela tiden. Efter att ha tillbringat alldeles för många timmar framför tv4 fakta och alla brottsprogram hade hon blivit så säker på att hela omvärlden var farlig så att hon minsann inte skulle bli någon munsbit för någon inte. Hon hade till och med lagt ut diverse ”vapen” lite överallt i huset. En hammare på andra hyllan i storrumshyllan, en sax bakom toaletten, en liten kökskniv under sin säng och under Sammys säng ett brännbollsträ. Ja ibland tyckte till och med Sammy att mamma överdrivde, men som han också kände, skulle det hända något någon gång då kanske han inte skulle kalla henne överdriven.
Så att dörren nu gled upp och uppenbarade den mörkaste hallen Sammy någonsin sett gjorde ingenting bättre. Sammy tittade bakom sig och ner genom björkarna som stod utspridda längs Brakkullens uppfart. Det var kolsvart hos doktor Barrimoff, typiskt.
En mycket konstig lukt kom som en luftvåg ut ur huset och rakt in i Sammys andningssystem. Han gjorde en äcklad min, det luktade ju för fan surströmming blandat med blodpudding..
Sammy sträckte handen runt dörrkarmen för att tända ljuset. Inom sig var han nästan orolig att ljusknappen skulle vara borta den med men så var inte fallet. Att sedan ljuset inte tändes det fick honom bara att stå stilla där utanför och stirra in i husets mörka inre. Då hörde han mammas röst.
”Sammy, Sammy, hjälp mig, snälla, kom och hjälp mig..” Hon lät helt färdig, som om hon inte ens orkade prata. Sammy kastade sig in i mörkret, nu var rädslan och osäkerheten som bortblåst. Han petade upp dörren till sin mammas rum och stöp omkull på någonting så han slog axeln i golvet eftersom att han i ren instinkt hann vrida kroppen och sträcka ut armar och händer för att ta emot sig. Det var blött på golvet, mycket blött. Och det han hade ramlat på var ingen det, det var en den, Sammys mamma.
Tankar och känslor exploderade inom Sammy och han kastade sig skrikande bakåt på golvet. Han hade stirrat in i sin mammas grågula öppna döda ögon och sett uttrycket i hennes ansikte. Förvridet som om hon hade haft den mest plågsamma död en människa någonsin kan få. I mörkret svartnade det för Sammys ögon, låter dumt va, men det gjorde det. Kroppens försvarssystem stängde ned honom. Han orkade inte hantera denna situationen och var mycket nära en total kollaps där han nu satt och huttrade, lutad mot sin mammas golv. Det dansade som eldflugor framför Sammys ögon och han blev medveten om att han blivit blöt igenom byxorna och på händerna. Att det sedan var uppenbart att det var utav sin mammas blod det gjorde inte saken bättre och stackars Sammy gjorde det enda man kan förvänta sig av en tonåring i kaliber känslig, han svimmade.
