Gränslandet
Det var på väg att börja regna. Verkligen regna. De sockervaddsliknande molnen slickade topparna på granskogen som omgav vägen emot gränslandet. Inuti bilen blev rutorna immiga och luften fuktig.
Det kändes som vi for fram på den ödsliga vägen i slowmotion. Men jag visste att så inte var fallet givetvis. Sakta började stora regndroppar falla och jag betraktade deras skönhet innan de vattenplanade bort på bilrutan. Skogens stillastående ersattes av en regndans som i sakta mak vajade till rytmen av nederbörden.
Jag ser ett samhälle dyka upp en kort stund för att sedan försvinna i backspegeln. Det var lika tomt här denna gången som förra gången jag passerade här. Det är ett samhälle som alltid blir passerat, en idealisk plats där de bortglömda kan fortsätta att vara bortglömda. Kanske flyttar man hit en vacker dag, vem vet.
Bilens ventilationssystem fortsätter bråka med regnets tunga väta som letar sig in i kupén. Imman blir lika tydlig som vägen blir otydlig. Saktar ner och ökar till max på fläktknappen.
Nu har verkligheten kommit ikapp min fantasifulla syn av resan. Allt blir genast tråkigare, gråare och det smattrande ljudet av det eländigt regnande känns enbart störande.
Vi är nära nu, doften av Gränslandet börjar leta sig in genom ventilationen. Doften av förhoppningar och de otaliga bilarna som alla vill åka i samma rondell samtidigt.
Parkerar i mitten av alltings enorma härlighet och kliver ut på den rinnande asfalten.
Blir blöt igenom skorna direkt efter att ha gått rakt i en mindre damm som det kraftiga regnet ordnat där mitt på parkeringsplatsen. Jag var ju i vanlig ordning inte vaken utan kollade in molnen, hjärnorna bakom denna vildsinta blötorgie. Men sonen gav mig det där leendet som jag fått så ofta där han tänker, ”Men pappa då, igen?” Jag avbryter detta med att lägga upp en plan. Hur fort kan vi ta oss till GameStop utan alldeles för stora problem på vägen. Jag uppmanar min son att ersätta verkligheten med en lek, tankens kraft över andra. Han provar, misslyckas skrattande och skakar på huvudet åt min dumhet som fortsätter i tron att det funkar. Hehe
Då var vi framme i Gränslandets oas, det stinna och väloljade maskineriet kallat GameStop.
Efter detta besök blir lördagen äntligen en lördag och leendet kommer tillbaka.
Min dotter kommer gående över parkeringen i lugnt tempo. Regnet har inte lugnat sig utan snarare tvärtom. Men hon vill verkligen visa att hon köpt ett nytt jävligt bra paraply och saggar sig fram. Jag vevar ned rutan och ropar åt henne, ”Du får passa dig så du inte blir ikappsprungen av en snigel och biten i stortån!” Hon flinar, lite humor har hon i alla fall.
Hemfärd och tystnad. Många tankar i denna familj, det tycker jag om.
Väl hemma får det väl bli nån film kanske…kunde vara värre
.
Det kändes som vi for fram på den ödsliga vägen i slowmotion. Men jag visste att så inte var fallet givetvis. Sakta började stora regndroppar falla och jag betraktade deras skönhet innan de vattenplanade bort på bilrutan. Skogens stillastående ersattes av en regndans som i sakta mak vajade till rytmen av nederbörden.
Jag ser ett samhälle dyka upp en kort stund för att sedan försvinna i backspegeln. Det var lika tomt här denna gången som förra gången jag passerade här. Det är ett samhälle som alltid blir passerat, en idealisk plats där de bortglömda kan fortsätta att vara bortglömda. Kanske flyttar man hit en vacker dag, vem vet.
Bilens ventilationssystem fortsätter bråka med regnets tunga väta som letar sig in i kupén. Imman blir lika tydlig som vägen blir otydlig. Saktar ner och ökar till max på fläktknappen.
Nu har verkligheten kommit ikapp min fantasifulla syn av resan. Allt blir genast tråkigare, gråare och det smattrande ljudet av det eländigt regnande känns enbart störande.
Vi är nära nu, doften av Gränslandet börjar leta sig in genom ventilationen. Doften av förhoppningar och de otaliga bilarna som alla vill åka i samma rondell samtidigt.
Parkerar i mitten av alltings enorma härlighet och kliver ut på den rinnande asfalten.
Blir blöt igenom skorna direkt efter att ha gått rakt i en mindre damm som det kraftiga regnet ordnat där mitt på parkeringsplatsen. Jag var ju i vanlig ordning inte vaken utan kollade in molnen, hjärnorna bakom denna vildsinta blötorgie. Men sonen gav mig det där leendet som jag fått så ofta där han tänker, ”Men pappa då, igen?” Jag avbryter detta med att lägga upp en plan. Hur fort kan vi ta oss till GameStop utan alldeles för stora problem på vägen. Jag uppmanar min son att ersätta verkligheten med en lek, tankens kraft över andra. Han provar, misslyckas skrattande och skakar på huvudet åt min dumhet som fortsätter i tron att det funkar. Hehe
Då var vi framme i Gränslandets oas, det stinna och väloljade maskineriet kallat GameStop.
Efter detta besök blir lördagen äntligen en lördag och leendet kommer tillbaka.
Min dotter kommer gående över parkeringen i lugnt tempo. Regnet har inte lugnat sig utan snarare tvärtom. Men hon vill verkligen visa att hon köpt ett nytt jävligt bra paraply och saggar sig fram. Jag vevar ned rutan och ropar åt henne, ”Du får passa dig så du inte blir ikappsprungen av en snigel och biten i stortån!” Hon flinar, lite humor har hon i alla fall.
Hemfärd och tystnad. Många tankar i denna familj, det tycker jag om.
Väl hemma får det väl bli nån film kanske…kunde vara värre
.
