Lodjuret
Då sitter man här då igen. Morgon, sommar, kallt, regnigt och lukten av rengöringsmedel tar omedelbart bort känslan av naturlighet. Men vet ni vad? Jag såg mitt första vilda lodjur igår!!
Alltså, i Ottebol, här finns ju både det ena och det andra djurgänget lokaliserade i de mesta av dikena runt omkring här så att bilister aldrig ska kunna känna sig riktigt säkra. Men igår klev liksom en majestät fram, en gängledares gängledare, ett jävla lodjur!!
Hade jobbat till 00.00. Körde sakta in på den mytomspunna Ottebolsvägen. Dimman eller vad man nu skall kalla dessa slöjor som alltid tycks svepa över vägen nattetid svepte på i vanlig ordning. Då såg jag en jävla lejonhona!! Ja för det såg ut så, i storlek och i stil. Med ett spelat ovetande om min existens gick lodjuret sakta in i det höga gräset och jag satt i bilen med ögonen nere i min gapande mun. Ni som har sett ett lodjur, nu menar jag ett vilt exemplar, ni vet nog vad jag menar, för jäklar vilken känsla! Så otroligt majestätiskt! Fantastiskt vackert!
Körde sedan hem vilt spejande efter resten av flocken.. Men, nog är det så att även om en kär vän ifrån Eda kommun en gång sade till mig att lodjur jagar och springer i flock så råkar jag veta att det gör de inte Tyvärr. Hade ju varit hur Twin Peaksigt som helst, en flock med lodjur som spottande och fräsande kom spatserande över vägen.. wow..
Nåja, tillbaka till torsdagen, sista dagen på arbetsåret, sedan ledig i fyra veckor. Då ska packas och flyttas. Jag ska lämna mitt kära Ottebol Men gissa om jag kommer att åka hit och sätta mig ibland, om inte annat bara för att må bra. För om energierna i Arvika är urusla så är de tvärtom i Ottebol, de är magiskt magiska.
Bredvid mig på räcket på altanen ligger gängledarmammakatten och funderar på hur words egentligen fungerar, det är jag säker på. Ser i alla fall ut så om man skall utläsa hennes blick på hur hon tittar på skärmen. Den flimrar nog bra jävligt för henne skulle jag tro, skärmen alltså
Men jag har inget flimmer, bara ont. Men det är ju jag, ont, så vem i hela universum skulle kunna uppbåda minsta lilla vilja till att bry sig Inte jag i alla fall, hehe
Uj, nu blåste det allt kallt, att gå in verkar vettigt, följ med då vet jag..
Här sitter en dotter med stor mobiltelefon. Blicken jag får säger allt, ”prata inte med mig då din stora gubbe!” så det låter jag bli Får nog gå och lägga mig en stund, värken är för dramatisk just nu Ha en bra dag nu ni få som läser detta
Alltså, i Ottebol, här finns ju både det ena och det andra djurgänget lokaliserade i de mesta av dikena runt omkring här så att bilister aldrig ska kunna känna sig riktigt säkra. Men igår klev liksom en majestät fram, en gängledares gängledare, ett jävla lodjur!!
Hade jobbat till 00.00. Körde sakta in på den mytomspunna Ottebolsvägen. Dimman eller vad man nu skall kalla dessa slöjor som alltid tycks svepa över vägen nattetid svepte på i vanlig ordning. Då såg jag en jävla lejonhona!! Ja för det såg ut så, i storlek och i stil. Med ett spelat ovetande om min existens gick lodjuret sakta in i det höga gräset och jag satt i bilen med ögonen nere i min gapande mun. Ni som har sett ett lodjur, nu menar jag ett vilt exemplar, ni vet nog vad jag menar, för jäklar vilken känsla! Så otroligt majestätiskt! Fantastiskt vackert!
Körde sedan hem vilt spejande efter resten av flocken.. Men, nog är det så att även om en kär vän ifrån Eda kommun en gång sade till mig att lodjur jagar och springer i flock så råkar jag veta att det gör de inte Tyvärr. Hade ju varit hur Twin Peaksigt som helst, en flock med lodjur som spottande och fräsande kom spatserande över vägen.. wow..
Nåja, tillbaka till torsdagen, sista dagen på arbetsåret, sedan ledig i fyra veckor. Då ska packas och flyttas. Jag ska lämna mitt kära Ottebol Men gissa om jag kommer att åka hit och sätta mig ibland, om inte annat bara för att må bra. För om energierna i Arvika är urusla så är de tvärtom i Ottebol, de är magiskt magiska.
Bredvid mig på räcket på altanen ligger gängledarmammakatten och funderar på hur words egentligen fungerar, det är jag säker på. Ser i alla fall ut så om man skall utläsa hennes blick på hur hon tittar på skärmen. Den flimrar nog bra jävligt för henne skulle jag tro, skärmen alltså
Men jag har inget flimmer, bara ont. Men det är ju jag, ont, så vem i hela universum skulle kunna uppbåda minsta lilla vilja till att bry sig Inte jag i alla fall, hehe
Uj, nu blåste det allt kallt, att gå in verkar vettigt, följ med då vet jag..
Här sitter en dotter med stor mobiltelefon. Blicken jag får säger allt, ”prata inte med mig då din stora gubbe!” så det låter jag bli Får nog gå och lägga mig en stund, värken är för dramatisk just nu Ha en bra dag nu ni få som läser detta
