AlltidThomas

Packning i högt tempo och dagen försvinner lika fort som svetten rinner. Musiken pumpar och maskingevären knattrar ibland med golvvibrerande explosioner som backgrund. Jädra gött surroundsystem må jag säga. Flyger upp och ned för trappan och ser den där skuggan i ögonvrån hela tiden. Igår när jag stod i dörren till tvättstugan och vände mig om för att gå därifrån så stod det någon mitt framför ögonen på mig. Jag duckade instinktivt men vad det nu var hade försvunnit med en gång. Detta kommer jag att sakna, spökerierna.
Jag har inte berättat något av detta för min familj. Vill ju inte freaka ut dem, de skulle inte hantera något sådant här bra. Eller nja, en del av dem skulle väl direkt börja jaga spöket/spökena, men ni vet, det brukar aldrig vara så lyckat.

Men jag vet en ganska mysryslig historia om en man som hela tiden såg de där i ögonvrån, som han kallade dem.
Det är många år sedan och denne man satt och lyssnade på mig då jag som vanligt satt och gjorde allt utom att vara tyst. Efter mitt utlägg om spöken och om ögonvråns betydelse så såg jag att denne mannen ryckte till och stirrade på mig med skräckslagen blick.
Efter arbetet när jag packat och var på väg hem hörde jag springande steg bakom mig och vände mig om snabbt bara för att se denne man som stirrat på mig komma springande.
Jag stod still och när mannen kom fram till mig lutade han sig framåt med sina händer på sina knän. Han andades mycket tungt och det visslade lite om inandningarna.
”Men du? Du tror jag är galen va?” Sade mannen med mycket ansträngd röst, klart tyngd av sin tröttsamma andning.
”Såklart, på med tvångströjan bara!” Svarade jag och flinade emot honom. Han skrattade till en aning sen blev han stel som en katt.
”Jag ser dem hela tiden och de blir bara fler och fler. Snart räcker ju för fan inte ögonvrån till!”
Jag lyssnade bara på honom utan att kommentera.
”De har börjat prata och ge mig förslag till vad jag ska göra” Nu gömde mannen sitt ansikte i sina händer som om han skämdes över sig själv.
”Förslag, ge mig ett exempel?” Sade jag.
Mannen rös till sedan började han prata, ”De brukar säga att jag ska gå och knuffa ut folk i gatan framför bilar. De brukar fråga mig om jag vet att jag har tur som har dem..”
Nu började mina tankar fara runt kring ett fenomen som jag funderat en hel del över. Galenskap, mentalsjuka och dylika diagnoser. Vad är det som egentligen säger att det inte är så kallade övernaturliga krafter inblandade? Ja jag vet, nu kanske ni tycker att jag låter stollig istället, detta är så fult och farligt att prata om. Inte minst ohyggligt kontroversiellt.
Hursomhelst så tog jag denne mannen på högsta allvar och vi åkte hem till honom för jag ville ta en titt hemma hos honom och samtidigt se hur han betedde sig lite. Uppenbarligen så var ”de där i ögonvrån” ganska aktiva för han skakade i huvudet ett flertal gånger men var inte alls medveten om att jag observerade detta.
Denne man levde ett ensamt liv i en liten lägenhet. Han hade haft ett familjeliv en gång i tiden men efter en smärtsam skilsmässa så blev han liksom den store förloraren, men som jag såg det så var det mest för att han tyckte synd om sig själv. Tyvärr också ett alldeles för vanligt förkommande fenomen. Men nu ska vi inte flyga iväg ifrån tråden här..
Mannen gjorde iordning en kopp neskaffe och satte sig vid sitt vita, runda och färgavflagnande köksbord. Jag satte mig mitt emot honom och han tittade ned i bordet.
”Dom i ögonvrån säger att du också kan se dom och att jag inte ska prata med dig för du kommer att förstöra allt för mig.” detta sade han utan minsta tecken på ilska eller upphetsning.
Jag tittade på honom i febril önskan att jag skulle få ögonkontakt med honom men när jag väl fick det höll jag på att tappa kaffekoppen.
Sådana ögon har aldrig sett på mig förut. De såg gulgråa ut och vitorna var rödsprängda. Pupillen var mycket förstorad och rörde sig snabbt sida till sida.
”Jaså? Det tror jag inte stämmer, jag vill inte vare sig dig eller dem något illa.” Svarade jag med en uppenbar darrig röst. Detta var en ny situation för mig, att bli konfronterad rakt i ansiktet precis direkt, helt oväntat!
”Jag tycker du ska gå, och prata aldrig med honom igen, ok?” Sade mannen till mig nu med ihopbitna tänder och knutna händer. Jag tackade för kaffet och stack därifrån så fort jag kunde. När jag kom ut i trapphuset så vände jag mig om flera gånger på vägen ned. Han bodde på tredje våningen. Hela tiden kändes det som om någon gick precis bakom mig. Jag kände närvaron till och med en doft. Det luktade grillat, blandat med svavel.
Jag skyndade mig hem och satte mig vid datorn. Mina barn kom som vanligt och vi pratade om hundra saker så snart hade jag glömt bort denna mannen och borta blev han..ända tills en dag då en kollega på jobbet kom till mig och sade, ”Hörde du vad som hände med …….. då?”
”Nej? Vadå?” Svarade jag samtidigt som en iskall vind kröp efter min ryggrad.
”Jo, han skulle uppenbarligen försöka knuffa en dam framför tåget vid tågstationen. Men det hela uppmärksammades av en ung grabb som stod bredvid damen som knuffade bort henne så ……. for ut framför tåget själv istället..” Min kollega visade upp en äcklad min. ”Det kanske var hans exfru, han hatade ju henne..”
Nej då, käre kollega, det var det då inte. Men det var ett fint tecken på att det onda inte har totalt grepp i denna värld i alla fall.
Och ibland såsom nu kommer han tillbaka till mig, fast nu förevigad på en bloggsida.. hehe, taskigt väl?