Korsvägsdemonen del 4.
Långt, långt borta hördes en röst. En diffus stämma som sade, ”Sammy, Sammy, Vakna nu då! Du kommer ju för sent till skolan!”
Sakta kom allt tillbaka och Sammy for upp ur sängen så att mamman ramlade på rumpan i ren överraskning samtidigt som hon skrek en mycket ovanlig svordom för att vara henne.
”Men va fan mamma! Hur kom jag hit?” Sammys fråga måste ha varit väldigt dum eller också pratade han väldigt otydligt för mamma skakade bara på huvudet och svarade, ”Du måste sluta dricka dessa förblenade energidryckerna, ok? Sätt fart nu, jag kör dig!”
Sammy förstod ingenting. Hade han svimmat där ute i skogen eller? Men hur i helvete hade han hamnat här i sin egen säng då med pyjamas och allt? Otroligt konstigt, eller rättare sagt otroligt jävligt fruktansvärt ologiskt!
Han drog på sig sina mest slitna jeans som säkert skulle behöva tvättas. Kalsonger och strumpor hade han i alla fall tagit nyrena ur den översta lådan i byrån fylld med överraskningar. Om man har ironisk humor vill säga.
En t-shirt med trycket NEJ på blev dagens överdelsutstyrsel. Skulle säkert bli en riktig skitdag detta med tanke på hur den hade börjat.
Mamma satt redan ute i bilen, en liten Mitsubishi Lancer årsmodell -89. Sammy var lika överraskad för varje dag som den bilen inte självdog av ren ålderdom eller av respekt för den övriga bilvärlden för att den bidrog till en fulhet som inte var bilvärlden värdig.
En flaska Pucko i ena handen och ett paket med skinka i den andra och sedan iväg ut till en styck otålig mamma i en styck ful bil och iväg till en styck slempaddeskola.
Men det ska ni veta att Sammy normalt älskade skolan och hade högsta betyg i så gott som alla ämnen. Idrott var ett undantag, där fick han inte så högt betyg mest pga att han sket i simlektionerna. Men han kände inte som om han skulle lida så mycket av det. Någon sjöman hade han ju aldrig tänkt bli och risken för att filmen ”Waterworld” skulle besannas under hans levnadstid vore högst ologisk.
Som vanligt i den tio minuter långa bilfärden till skolan med mamma så blev han tvungen att sitta och lyssna på hur tufft hennes liv som ensamstående mamma var. Vilken elak chef hon hade men hur otroligt duktig hon var på sitt jobb. Hon arbetade som avdelningsansvarig på ett utav de där större varuhusen som i princip sålde allting mellan himmel och jord. Hon hade hand om trädgårdsavdelningen. Vilket hade resulterat i att saker och ting hade blivit bättre för Sammy faktiskt. Mamma hade ju köpt en sådan där förprogrammerad gräsklippare till inköpspris. Det hade ju nästan räddat Sammys liv, för den där jävla gräsklippningen, den var så urtråkig att Atari 2600 framstod som värsta grafikdrömmen.
Men någonting kändes konstigt idag. Han kände det som om att han hade läppstift på sina läppar? Som om han hade ont på fel ställe, ja ni vet? Där nere.. Sen luktade det rökt makrill hela tiden. Han hade redan frågat mamma om någon idiot grillade så här tidigt på dagen, men blicken hon gav honom fick honom att förstå att denna doft, den kände verkligen bara han.
Som vanligt verkade det som om alla skolungdomar på denna högstadieskola kom exakt en minut före lektionstarten. Den breda trappan som ledde upp till de stora dubbeldörrarna vid skolentrén var smitfulla med ungdomar som alla försökte gå in genom dörrarna på samma gång. Helt jävla otroligt, tänkte Sammy och gav sig in i gröten av sena skolungdomar.
Sammy han precis komma innanför dörrarna då han fick en klapp på ryggen av en okänd kille som sade, ”Grattis då din turgubbe!”
Sedan mötte han många som sade just ”Grattis” till honom. Detta gjorde honom mer förvirad än klok.
Som i alla andra skolor som byggdes under kalla kriget tiden så var också denna utrustad med ett högtalarsystem som var både raspigt och frasigt i sin ljudkvalitet. Först kom det där jävla plinget, sedan meddelandet. PLING! ”Kan jag sscchhh få be frrrrr Sammy Ludwigson att komma till rektorskontoret tack!”
Va?
Hade han hört rätt?
Hur många Sammy Ludwigson fanns det på denna skola egentligen? För inte fan kunde meddelandet gälla honom?
Fröken Nippertipp kom nippertippandes i sin tätt åtsittande kjol och sina 30 cm höga klackar. När hon fick syn på Sammy sken hon upp som en sol. Sprickor i hennes alldeles förskräckligt förskräckliga smink spred sig tack vare hennes stora leende. Detta fick Sammy att le också.
”Grattis då lilla Sammy, skynda dig till rektorn nu, så du får veta vad du ska göra!”
Men? Sammy stod som förstenad men också nu fylld av förväntan. Detta kunde ju faktiskt bara betyda en sak..
Sammy sprang allt vad han kunde till rektorns kontor, hann inte bromsa så knacken på dörren blev i själva verket Sammy som for in i dörren med ett brak i ett desperat bromsförsök efter att ha hoppat nedför de sex trappstegen som ledde ned en halvvåning till rektorns kontor.
”Kom in!” Rektorns röst var som vanligt bastant och rejäl. Fick Sammy att känna sig som en liten skogsmus som stod och pep i varenda hörn som han kunde hitta.
Sammy klev in och Rektorn satt med armarna i kors lätt tillbakalutad i sin bruna rektorsstol. Kungen av skolan, tänkte Sammy och flinade lite åt sin torra humor. Rektorn å a ndra sidan flinade inte alls.
”Sammy, det har hänt en olycka.”
Sammy satt nästan munnen i halsen.
”Din vän Eilert som skulle ha deltagit i vår Europaturné har, hrm, blivit sjuk.”
Nu hände det som bara inte fick hända vid ett sådant här tillfälle. Men Sammy kunde inte hålla sig. Han hoppade upp i luften och gjorde värsta Thomas Brolin snurran, föll sedan ned på knä i den ocoolaste Pokemontränarstilen med knuten näve och sade, ”Yes!!”
”Ja, nu ska vi väl inte vara glada över andras olycka då Sammy, men jag förstår dig och du har verkligen gjort dig förtjänt av detta. Så hem och packa, ni åker redan imorgon vet du?”
Som i en dimma gick Sammy igenom korridorerna i skolan. Han ringde sin mamma som inte helt oväntat blev helt hysterisk och tog resten av dagen ledigt för att hjälpa sin son att packa och handla hem det han behövde ha med sig.
Sammy gick ut genom skoldörrarna och iväg över skolgården. En liten flicka i vit klänning kom emot honom. Hon hade böljande gult hår och en hy så blek att man kunde tro att hon var rejält sjuk.
”Du vet att du kommer att få betala va?” Sade hon med en röst alltför myndig för sin litenhet.
Sammy bara tittade på henne och skakade i huvudet. Tänk att dessa idioter redan i sådan tidig ålder utvecklas till att bli idioter, tänkte han och skrek rakt ut en gång till ”YEESSS!!”
Sakta kom allt tillbaka och Sammy for upp ur sängen så att mamman ramlade på rumpan i ren överraskning samtidigt som hon skrek en mycket ovanlig svordom för att vara henne.
”Men va fan mamma! Hur kom jag hit?” Sammys fråga måste ha varit väldigt dum eller också pratade han väldigt otydligt för mamma skakade bara på huvudet och svarade, ”Du måste sluta dricka dessa förblenade energidryckerna, ok? Sätt fart nu, jag kör dig!”
Sammy förstod ingenting. Hade han svimmat där ute i skogen eller? Men hur i helvete hade han hamnat här i sin egen säng då med pyjamas och allt? Otroligt konstigt, eller rättare sagt otroligt jävligt fruktansvärt ologiskt!
Han drog på sig sina mest slitna jeans som säkert skulle behöva tvättas. Kalsonger och strumpor hade han i alla fall tagit nyrena ur den översta lådan i byrån fylld med överraskningar. Om man har ironisk humor vill säga.
En t-shirt med trycket NEJ på blev dagens överdelsutstyrsel. Skulle säkert bli en riktig skitdag detta med tanke på hur den hade börjat.
Mamma satt redan ute i bilen, en liten Mitsubishi Lancer årsmodell -89. Sammy var lika överraskad för varje dag som den bilen inte självdog av ren ålderdom eller av respekt för den övriga bilvärlden för att den bidrog till en fulhet som inte var bilvärlden värdig.
En flaska Pucko i ena handen och ett paket med skinka i den andra och sedan iväg ut till en styck otålig mamma i en styck ful bil och iväg till en styck slempaddeskola.
Men det ska ni veta att Sammy normalt älskade skolan och hade högsta betyg i så gott som alla ämnen. Idrott var ett undantag, där fick han inte så högt betyg mest pga att han sket i simlektionerna. Men han kände inte som om han skulle lida så mycket av det. Någon sjöman hade han ju aldrig tänkt bli och risken för att filmen ”Waterworld” skulle besannas under hans levnadstid vore högst ologisk.
Som vanligt i den tio minuter långa bilfärden till skolan med mamma så blev han tvungen att sitta och lyssna på hur tufft hennes liv som ensamstående mamma var. Vilken elak chef hon hade men hur otroligt duktig hon var på sitt jobb. Hon arbetade som avdelningsansvarig på ett utav de där större varuhusen som i princip sålde allting mellan himmel och jord. Hon hade hand om trädgårdsavdelningen. Vilket hade resulterat i att saker och ting hade blivit bättre för Sammy faktiskt. Mamma hade ju köpt en sådan där förprogrammerad gräsklippare till inköpspris. Det hade ju nästan räddat Sammys liv, för den där jävla gräsklippningen, den var så urtråkig att Atari 2600 framstod som värsta grafikdrömmen.
Men någonting kändes konstigt idag. Han kände det som om att han hade läppstift på sina läppar? Som om han hade ont på fel ställe, ja ni vet? Där nere.. Sen luktade det rökt makrill hela tiden. Han hade redan frågat mamma om någon idiot grillade så här tidigt på dagen, men blicken hon gav honom fick honom att förstå att denna doft, den kände verkligen bara han.
Som vanligt verkade det som om alla skolungdomar på denna högstadieskola kom exakt en minut före lektionstarten. Den breda trappan som ledde upp till de stora dubbeldörrarna vid skolentrén var smitfulla med ungdomar som alla försökte gå in genom dörrarna på samma gång. Helt jävla otroligt, tänkte Sammy och gav sig in i gröten av sena skolungdomar.
Sammy han precis komma innanför dörrarna då han fick en klapp på ryggen av en okänd kille som sade, ”Grattis då din turgubbe!”
Sedan mötte han många som sade just ”Grattis” till honom. Detta gjorde honom mer förvirad än klok.
Som i alla andra skolor som byggdes under kalla kriget tiden så var också denna utrustad med ett högtalarsystem som var både raspigt och frasigt i sin ljudkvalitet. Först kom det där jävla plinget, sedan meddelandet. PLING! ”Kan jag sscchhh få be frrrrr Sammy Ludwigson att komma till rektorskontoret tack!”
Va?
Hade han hört rätt?
Hur många Sammy Ludwigson fanns det på denna skola egentligen? För inte fan kunde meddelandet gälla honom?
Fröken Nippertipp kom nippertippandes i sin tätt åtsittande kjol och sina 30 cm höga klackar. När hon fick syn på Sammy sken hon upp som en sol. Sprickor i hennes alldeles förskräckligt förskräckliga smink spred sig tack vare hennes stora leende. Detta fick Sammy att le också.
”Grattis då lilla Sammy, skynda dig till rektorn nu, så du får veta vad du ska göra!”
Men? Sammy stod som förstenad men också nu fylld av förväntan. Detta kunde ju faktiskt bara betyda en sak..
Sammy sprang allt vad han kunde till rektorns kontor, hann inte bromsa så knacken på dörren blev i själva verket Sammy som for in i dörren med ett brak i ett desperat bromsförsök efter att ha hoppat nedför de sex trappstegen som ledde ned en halvvåning till rektorns kontor.
”Kom in!” Rektorns röst var som vanligt bastant och rejäl. Fick Sammy att känna sig som en liten skogsmus som stod och pep i varenda hörn som han kunde hitta.
Sammy klev in och Rektorn satt med armarna i kors lätt tillbakalutad i sin bruna rektorsstol. Kungen av skolan, tänkte Sammy och flinade lite åt sin torra humor. Rektorn å a ndra sidan flinade inte alls.
”Sammy, det har hänt en olycka.”
Sammy satt nästan munnen i halsen.
”Din vän Eilert som skulle ha deltagit i vår Europaturné har, hrm, blivit sjuk.”
Nu hände det som bara inte fick hända vid ett sådant här tillfälle. Men Sammy kunde inte hålla sig. Han hoppade upp i luften och gjorde värsta Thomas Brolin snurran, föll sedan ned på knä i den ocoolaste Pokemontränarstilen med knuten näve och sade, ”Yes!!”
”Ja, nu ska vi väl inte vara glada över andras olycka då Sammy, men jag förstår dig och du har verkligen gjort dig förtjänt av detta. Så hem och packa, ni åker redan imorgon vet du?”
Som i en dimma gick Sammy igenom korridorerna i skolan. Han ringde sin mamma som inte helt oväntat blev helt hysterisk och tog resten av dagen ledigt för att hjälpa sin son att packa och handla hem det han behövde ha med sig.
Sammy gick ut genom skoldörrarna och iväg över skolgården. En liten flicka i vit klänning kom emot honom. Hon hade böljande gult hår och en hy så blek att man kunde tro att hon var rejält sjuk.
”Du vet att du kommer att få betala va?” Sade hon med en röst alltför myndig för sin litenhet.
Sammy bara tittade på henne och skakade i huvudet. Tänk att dessa idioter redan i sådan tidig ålder utvecklas till att bli idioter, tänkte han och skrek rakt ut en gång till ”YEESSS!!”
