Korsvägsdemonerna
Solen skiner och vinder viner. Jag har tagit plats på min lilla skrivarklippa och nysit tre gånger i sträck vilket innebär att jag måste gå in och snyta mig med en gång för jag hatar att sitta och snörvla mig som en grinsippa.
Molnen bjuder på allt vad de har denna dag. Alla nyanser ända fram till de ilskna åskiga molnen såklart, vad annars?
Nej om man skulle ta och berätta historien om pojken som sålde sin själ till en korsvägsdemon?
Ja de finns, korsvägsdemonerna, så prova inte detta!
Korsvägsdemonen Del 1
När uttagningarna till skolorkesterns årliga turne genom hela Europa tagits ut sprang Sammy ut ur klassrummet. Han stötte till de flesta han passerade för han såg ingenting. Tårarna i ögonen började sudda ut bilden av den värld som han normalt kunde avnjuta.
Vilken jävla skandal, han hade inte blivit uttagen till positionen som klarinettspelare. De hade två platser öppna och de hade gått till fjäskiga Sara och Bakuganhåriga Eilert.
Sammy hade varit helt säker på sin position som nummer ett, men nu hade definitivt någonting annat än vem som var duktigast spelat in.
Han slängde igen dörren till klassrummet bakom sig och torkade sig i ögonen på sin väg till toaletterna. Detta var ju ta mig fan helt otroligt, de två sämsta idioterna som någonsin blåst i en klarinett skulle få åka med över hela Europa men inte Sammy? Han som tränade och spelade tre timmar om dagen? Kunde nog tänka sig att Sara och Bakuganen tränade tre timmar de med, men i veckan! Eftersom det var lektionstid var inte de fyra toaletterna på herrarnas direkt upptagna och Sammy gick in och satte sig utan att fälla upp locket. Det vet ni väl? Ibland fungerar en toalettstol lika bra som sitt avslutande del av sitt namn, en stol.
Tårarna bara rann, ilskan kokade, desperationen och besvikelsen stormade inom honom. ”Varför?” Sade han högt till sig själv. Det var ju inte direkt en fråga att bli besvarad så när svaret kom stöp Sammy nästan av stolen.
”Därför att de små slempaddorna har slemmat sig fram på ett icke schysst sätt såklart, vad trodde du då? Är du dum eller?”
Svaret var sagt med en röst som lät så konstig att Sammy slutade gråta, slutade andas till och med. Rösten lät ju för fan inte ens mänsklig. Mer som en guttural tjattrig dataröst.
Sammy for ut ur sitt toalettbås och fann toalettrummet tomt. Han kastade sig ner på golvet för alla fyra toaletterna hade sådana där dörrar som inte gick ända ned till golvet. Vita dörrar, vitt golv, svarta lister och ett tak fyllt med lysrör. Toalettrummet var också genialiskt nog utrustat med tre tvättställ och tre speglar.
Sammy ställde sig upp och tittade sig i spegeln. Herregud hur han såg ut. Ni vet väl vad en desperat gråtande människa kan få för baksmälle-effekt på utseendet väl?
”Jag säger detta bara en gång, så lyssna noga nu lilla pojk.”
Rösten igen. Sammy ryckte till och nu trodde han att allt detta hade gjort honom vansinnig.
”Sluta agera som en jävla bebis, lyssna nu. Kom till den första korsningen där skogen emot Storskogen börjar. Gå till den första korsningen som inte är asfalterad. Stanna mitt i korsningen. Ta med följande saker: En ask, skit samma vilken, bara en ask. Ta med ett kort på dig, helst ett gammalt idkort. Ta med en del av ett dött djur. Ta med en knippe timjan och en knippe rosmarin. Men mest viktigt ta med ett papper med droppar av ditt blod på. Detta gräver du sedan ned mitt i korsningen så att ta med en spade vore kanske skoj för dig. Gör detta och säg sedan följande ord: ”Jag behöver hjälp!” Detta låter helt vansinnigt jag vet, men det kommer att funka. Jag lovar. Lägg din hand på handfatet framför dig nu, för ditt minne märker jag, är lika dysfunktionellt som armen hos en armlös.”
Sammy stod helt förstummad, chockad, svarslös och faktiskt, lite road. Han lade försiktigt sin hand på handfatet och det brann till som om han hade lagt handen på en brännhet spis. När han tittade i handen och skrek ut sin smärta såg han att allt det som rösten precis hade sagt stod nedskrivet med röda bokstäver i någon slags gammaldags skrivstil. Vad i helvete var detta?
”Då syns vi där då. Och en sak till, sluta uppföra dig som en liten gråtfläck, ta kontroll nu, gör som jag sagt, ciao!”
Sammy gick inte tillbaka till klassrummet den dagen. Han sjukanmälde sig inte ens. Han gick som i en dimma rakt hem. In i sitt rum och stöp omkull i sin säng vilt stirrande på det som stod skrivet i handen.
”En del av ett dött djur, men vad fan, hur?”
Resten var ju lätt och inom en timme hade han fixat allt utom djurdelen. Då kom han på en brakbra ide, det var ju för fan bara att ta en promenad längs huvudvägen i den lilla staden han bodde i. Nog fan skulle det ligga något dött djur där förr eller senare under promenadens gång. Och visst hade han så rätt. Sammy hade nog bara spatserat fram längs den ganska hårt trafikerade vägen några minuter då en påkörd och stendöd kloakråtta låg framför fötterna på honom. Råttan var gråsvart och blundade. Den hade munnen öppen som om den hade fastnat i ett sista försök att hugga anfallaren med sina stora gula tänder. Tråkigt för råttan då att anfallaren var en bil.
Sammy tittade sig omkring, det var ju inte precis normalt att huka sig ned vid en död råtta och sedan börja skära i det vämjeliga djuret.
Vad kunde vara enklast att skära av tro. Gud vad han ångrade att han inte tagit handskar på sig. Svansen! Givetvis!
Har ni försökt skära av svansen av en stor råtta någon gång? Trodde väl inte det. Sammy hade väl inte gjort det heller så detta blev en överraskning utav stora mått. Dels att hålla i detta iskalla lite slemmiga djur och sitta på huk på en trottoar med folk passerande runt sig och försöka skära av den svarta svansen.
Sammy såg i ögonvrån hur någon stannade. Han tittade upp och stirrade rakt in i ögonen på en gammal dam klädd i en klänning som såg ut att passa in i vilken westernfilm som helst.
”Unge man, vet du överhuvudtaget vad du håller på med?” Frågade hon med en sådan där typisk gammal farmor röst.
Sammy bara skakade i sitt huvud så att hans långa svarta hår for ivägen för ögonen så han var tvungen att ta bak håret med sina råttbesudlade händer. ”Fy fan!” Sade han högt för sig själv.
”Gör det inte. Det kostar mer än det smakar.” Sade den gamla damen och sedan när Sammy tittade upp var hon borta.
”Jävla kossa, vad fan vet hon?” Tänkte han och äntligen hade han ett stycke svans i sin hand, utan fäste på någon jävla råtta något mer. Nästan barnsligt glad hoppade och sprang Sammy iväg de två kilometerna som stod emellan honom och hemmet. Nu jädrar skulle här fixas, men vad? Det visste han inte ens själv, men det kändes bra.
Molnen bjuder på allt vad de har denna dag. Alla nyanser ända fram till de ilskna åskiga molnen såklart, vad annars?
Nej om man skulle ta och berätta historien om pojken som sålde sin själ till en korsvägsdemon?
Ja de finns, korsvägsdemonerna, så prova inte detta!
Korsvägsdemonen Del 1
När uttagningarna till skolorkesterns årliga turne genom hela Europa tagits ut sprang Sammy ut ur klassrummet. Han stötte till de flesta han passerade för han såg ingenting. Tårarna i ögonen började sudda ut bilden av den värld som han normalt kunde avnjuta.
Vilken jävla skandal, han hade inte blivit uttagen till positionen som klarinettspelare. De hade två platser öppna och de hade gått till fjäskiga Sara och Bakuganhåriga Eilert.
Sammy hade varit helt säker på sin position som nummer ett, men nu hade definitivt någonting annat än vem som var duktigast spelat in.
Han slängde igen dörren till klassrummet bakom sig och torkade sig i ögonen på sin väg till toaletterna. Detta var ju ta mig fan helt otroligt, de två sämsta idioterna som någonsin blåst i en klarinett skulle få åka med över hela Europa men inte Sammy? Han som tränade och spelade tre timmar om dagen? Kunde nog tänka sig att Sara och Bakuganen tränade tre timmar de med, men i veckan! Eftersom det var lektionstid var inte de fyra toaletterna på herrarnas direkt upptagna och Sammy gick in och satte sig utan att fälla upp locket. Det vet ni väl? Ibland fungerar en toalettstol lika bra som sitt avslutande del av sitt namn, en stol.
Tårarna bara rann, ilskan kokade, desperationen och besvikelsen stormade inom honom. ”Varför?” Sade han högt till sig själv. Det var ju inte direkt en fråga att bli besvarad så när svaret kom stöp Sammy nästan av stolen.
”Därför att de små slempaddorna har slemmat sig fram på ett icke schysst sätt såklart, vad trodde du då? Är du dum eller?”
Svaret var sagt med en röst som lät så konstig att Sammy slutade gråta, slutade andas till och med. Rösten lät ju för fan inte ens mänsklig. Mer som en guttural tjattrig dataröst.
Sammy for ut ur sitt toalettbås och fann toalettrummet tomt. Han kastade sig ner på golvet för alla fyra toaletterna hade sådana där dörrar som inte gick ända ned till golvet. Vita dörrar, vitt golv, svarta lister och ett tak fyllt med lysrör. Toalettrummet var också genialiskt nog utrustat med tre tvättställ och tre speglar.
Sammy ställde sig upp och tittade sig i spegeln. Herregud hur han såg ut. Ni vet väl vad en desperat gråtande människa kan få för baksmälle-effekt på utseendet väl?
”Jag säger detta bara en gång, så lyssna noga nu lilla pojk.”
Rösten igen. Sammy ryckte till och nu trodde han att allt detta hade gjort honom vansinnig.
”Sluta agera som en jävla bebis, lyssna nu. Kom till den första korsningen där skogen emot Storskogen börjar. Gå till den första korsningen som inte är asfalterad. Stanna mitt i korsningen. Ta med följande saker: En ask, skit samma vilken, bara en ask. Ta med ett kort på dig, helst ett gammalt idkort. Ta med en del av ett dött djur. Ta med en knippe timjan och en knippe rosmarin. Men mest viktigt ta med ett papper med droppar av ditt blod på. Detta gräver du sedan ned mitt i korsningen så att ta med en spade vore kanske skoj för dig. Gör detta och säg sedan följande ord: ”Jag behöver hjälp!” Detta låter helt vansinnigt jag vet, men det kommer att funka. Jag lovar. Lägg din hand på handfatet framför dig nu, för ditt minne märker jag, är lika dysfunktionellt som armen hos en armlös.”
Sammy stod helt förstummad, chockad, svarslös och faktiskt, lite road. Han lade försiktigt sin hand på handfatet och det brann till som om han hade lagt handen på en brännhet spis. När han tittade i handen och skrek ut sin smärta såg han att allt det som rösten precis hade sagt stod nedskrivet med röda bokstäver i någon slags gammaldags skrivstil. Vad i helvete var detta?
”Då syns vi där då. Och en sak till, sluta uppföra dig som en liten gråtfläck, ta kontroll nu, gör som jag sagt, ciao!”
Sammy gick inte tillbaka till klassrummet den dagen. Han sjukanmälde sig inte ens. Han gick som i en dimma rakt hem. In i sitt rum och stöp omkull i sin säng vilt stirrande på det som stod skrivet i handen.
”En del av ett dött djur, men vad fan, hur?”
Resten var ju lätt och inom en timme hade han fixat allt utom djurdelen. Då kom han på en brakbra ide, det var ju för fan bara att ta en promenad längs huvudvägen i den lilla staden han bodde i. Nog fan skulle det ligga något dött djur där förr eller senare under promenadens gång. Och visst hade han så rätt. Sammy hade nog bara spatserat fram längs den ganska hårt trafikerade vägen några minuter då en påkörd och stendöd kloakråtta låg framför fötterna på honom. Råttan var gråsvart och blundade. Den hade munnen öppen som om den hade fastnat i ett sista försök att hugga anfallaren med sina stora gula tänder. Tråkigt för råttan då att anfallaren var en bil.
Sammy tittade sig omkring, det var ju inte precis normalt att huka sig ned vid en död råtta och sedan börja skära i det vämjeliga djuret.
Vad kunde vara enklast att skära av tro. Gud vad han ångrade att han inte tagit handskar på sig. Svansen! Givetvis!
Har ni försökt skära av svansen av en stor råtta någon gång? Trodde väl inte det. Sammy hade väl inte gjort det heller så detta blev en överraskning utav stora mått. Dels att hålla i detta iskalla lite slemmiga djur och sitta på huk på en trottoar med folk passerande runt sig och försöka skära av den svarta svansen.
Sammy såg i ögonvrån hur någon stannade. Han tittade upp och stirrade rakt in i ögonen på en gammal dam klädd i en klänning som såg ut att passa in i vilken westernfilm som helst.
”Unge man, vet du överhuvudtaget vad du håller på med?” Frågade hon med en sådan där typisk gammal farmor röst.
Sammy bara skakade i sitt huvud så att hans långa svarta hår for ivägen för ögonen så han var tvungen att ta bak håret med sina råttbesudlade händer. ”Fy fan!” Sade han högt för sig själv.
”Gör det inte. Det kostar mer än det smakar.” Sade den gamla damen och sedan när Sammy tittade upp var hon borta.
”Jävla kossa, vad fan vet hon?” Tänkte han och äntligen hade han ett stycke svans i sin hand, utan fäste på någon jävla råtta något mer. Nästan barnsligt glad hoppade och sprang Sammy iväg de två kilometerna som stod emellan honom och hemmet. Nu jädrar skulle här fixas, men vad? Det visste han inte ens själv, men det kändes bra.
