AlltidThomas

Då har några veckor passerat i mitt nya boende. Allting som var länkat till flytten har i princip mosat min blogg. Men nu har elden lagt sig och i dimman av vad som skall komma sätter jag mig i ett mörkt hörn och skriver lite. Det finns ju så mycket att berätta för er. Att gator stängs av är väl ingen nyhet i dagens värld. Men att gator som stängs av byggs in av stora murar är väl mer ovanligt?
Det var en gång en liten stad som levde under ett stort mindervärdeskomplex till de större städerna i närheten. De byggde i ren desperation vad de skulle komma att kalla ett shoppingcenter men i jämförelse med grannstadens så var det mer en drive in toalett. De flörtade med turister på alla sätt och vis genom att glamorisera sin underbara natur. I verkligheten var naturen vacker, visst men inte var den lika dramatisk som i reklambladet som i princip lovade en mix mellan Kanada och Gran Canaria.
Sedan fanns det hemligheter också. Stora hemligheter i den lilla staden, mycket större än några hemligheter i de stora städerna. Men såklart var detta inget som blev något som deras stadspatriotiska hjärtan kunde desperata sig runt med. Den största hemligheten var nog den inbyggda gatan som gick emellan två stora helt igenbommade hus. Gatans namn var inte längre synlig men den hade namnet Brunnsgatan. Men varför byggs en hel gatan igen?
Jo det ska jag berätta för er. Den hade nämligen ett öppet fönster!
Nu sitter ni och småfnissar antar jag? Och jag förstår er, men ni kanske inte är medvetna om vad ett öppet fönster innebär på det ockulta språket? Det är en öppen port till något annat ställe kan man säga, en energikälla så stark att kärnkraftverk kan sätta sina torn i skyn och ändå bli slagna av denna inbyggda lilla gata med ett öppet fönster.
Detta fönster fanns ju inte där från början och ingen vet heller när det dök upp. Allt som människorna i staden vet är när de första mystiska försvinnandena började inträffa och det var verkligen inga smårökare utan riktiga megaraketer som försvann. Vad sägs om en hel skolbuss med ett halvt A-Lag i? Eller fjorton civila och tio poliser? Fem vetenskapsmän och åtta militärer. Tre så kallade medium och fyrtiofem hundar, katter och andra djur i blandad kompott. Detta är vad som är bokfört men dessa siffror kan nog visa sig felaktiga.
Den första som upptäckte det öppna fönstret var Elvira Gustavsson som var ute och gick med sin lilla hund vid namn Christer. Det var en hona, det visste Elvira så väl. Men hon hade alltid sagt att om hon fick ett litet barn inom vilken kategori som helst i hennes liv så skulle den namnges efter Christer Sjögren, den store sångaren som ordnat så Elvira svimmat ett flertal gånger pga extas över hans blotta existens.
Många gånger hade hon gått denna gata fram och tillbaka men aldrig hade hon sett något fönster öppet där. Det fanns inte ens några dörrar emot denna lilla gata utan bara släta väggar som om man byggt hus rygg mot rygg. Men på huset med den gula släta väggen fanns ett fönster i kategorin litet. Elvira gick och tittade i marken sökande efter några som helst fynd. Dagen innan hade hon till exempel hittat en guldtand. Denna sprang hon och sålde med en gång och tjänade två hundra kronor på. För dessa två hundra kronor köpte hon sedan några trisslotter på vilka hon vann tusen kronor. Där slog hon igen dörren för gambling med ett stort förnöjsamt leende. Hursomhelst så hände det något högst opassande och hemskt denna dag. Christer gick och nosade under den enda fönsterrutan som fanns längs gatan. Trottoarerna var obefintliga så Elvira gick mitt i gatan. Det tycktes för henne inte spela någon roll, hon hade aldrig sett en enda bil komma åkande här. Då skrek det till, ett riktigt panikskrik. Ångestfyllt utav den värsta graden, dödsångest av högsta kaliber. Hon fick se att den stängda rutan nu stod öppen och att Christer svävade i luften framför den. Nu kändes det som om inte benen bar henne längre, hon kunde inte ens röra sig. Men hon måste ju springa dit och rädda sin lilla hund, paniken spred sig igenom hela hennes kropp och rädslan kom över henne vilket gjorde allting mycket värre. Sakta sakta försvann Christer ylande som en miniatyrko in genom rutan. Elvira skrek och tårarna sprutade. Bakom sig hörde Elvira springande steg och upprörda röster. Sedan blev allt svart och Elvira öppnade aldrig sina ögon igen.
Detta var det första försvinnandet genom det öppna fönstret men inte det sista. I flera månaders tid höll detta på och till slut kom dessa byggmaskiner och gatan byggdes in. Rykten säger att det varje natt går in en grupp människor genom en helt osynlig ingång i den nybyggda muren. Några timmar senare kommer de ut och ett nytt gäng står och väntar på att gå in. Dessa som uppenbarligen kan hantera fönstrets hemligheter har samma kläder på sig och de ser verkligen ut som om det rörde sig om men in black faktiskt.
Detta är alltså en av nutidens största mysterier men den är förbjuden att nämna. Alla som nämner det öppna fönstret försvinner. Men jag är ju kvar …. än i alla fall 

Det är enligt en urgammal asiatisk sägen de 20 demonerna som styr vår värld. De innehar alla viktiga positioner inom världsstyret. På presidentposterna i de största länderna, som företagsledare inom de tre företagen som äger hela jorden och som militära toppofficerare.
Visst låter detta som en skrattsaga? Det tyckte jag med innan jag började sätta mig in i situationen i vår värld och började se hur illa skött allting var och hur det styrs så rakt in i helvete. Och för demonerna så är ju det drömmen, göra om jorden till helvetet. Garanterat har de redan börjat arbetet med att bryta de sigill som måste brytas för att den store onde konungen ska lösgöras från sitt bottenlösa dimensionella fängelse.
Läste här om dagen om Enoks Bok. En urgammal skrift som hittats tillsammans med de kända svarta havsrullarna. I svarta havsrullarna hittades fantastiska bibliska skrifter som gav komplement till dagens bibel men också en del andra skrifter som visade sig vara högst pressande för kristendomen över hela världen. Nej då, det var inga världsomstörtande händelser som det stod skrivet om men det stod i Enoks bok en hel del detaljer som pekar mot att bibeln är en högst selektiv samling skrifter som tillrättalagts för oss människor att läsa av och tro på. Men vad sades då mer i Enoks skrifter?
Jo till exempel att det en dök upp 20 fallna änglar på jorden. Alltså utsparkade från himmelen och nedskickade hit till oss. Detta medförde ju då givetvis att herr ond där nere under all magma blev jätteglad. Här fick han ju en elitstyrka att använda rakt av. Så blev också fallet. Det står inte skrivet någonstans men för mig så förefaller det vara höjt över allt tvivel att precis dessa 20 fallna änglar blev de 20 demonerna som idag styr världen. Detta stämmer så väl in på beskrivningen av dessa demoner. De skulle nämligen besitta krafter som var tiofalt större än en vanlig skogsdemon. Detta vore totalt ologiskt om man inte då betänker att de kanske har kvar lite änglakrut, då blir det logiskt igen, bra va?
Roligt med lite udda tankar om lite udda saker som kanske faktiskt är vår verklighet.

Sedan har vi detta med utomjordingar och den urgamla kontakten de verkar ha haft med oss.
Ganska fascinerande, beskrivningar av ufon verkar finnas längre tillbaka än vad det egentligen skulle ha funnits civilisationer på jorden. Nu har dock arkeologer hittat en rekordgammal civilisation i Turkiet som givetvis hade stenblock och diverse skulpturer som lämnar oss människor i frågetecknets skugga. Hur kunde de göra allt detta? Utan moderna verktyg? De flesta av dessa utkarvningar och stenbrytningar är nämligen till och med i dagens högteknologiska värld helt omöjliga för oss människor..
Och som vanligt i dessa urgamla civilisationer så hittas vackra bilder som människorna som levde där för 12 000 år sedan har karvat in i stenblock. Men..det är både vad som förefaller flygande farkoster och dinoaurier med i dessa mycket intressanta utkarvningar i Turkiet.
Nu är ju detta inga nyheter direkt. Inom alla gamla kulturer beskrivs flygande farkoster genom utkarvningar eller via deras språk. Det har till och med hittats små modeller av flygplan gjorda i renaste guld. Att dessa sedan testades genom att de gjordes i en 25 gånger större kopia gjorde bara saken mer intressant..den flög vackert som en solnedgång över Sahara.
Allt detta med utomjordingar och en eventuell kontakt med våra förfäder blir ju genast mer skrämmande om vi tänker efter lite..hur skulle en riktigt gammal civilisation se på flygande föremål som med bombastiska ljud skapade ett dammoln lika stort som ett höghus när det landade? Glittrande, lysande och cirkulerande var dessa farkosters yttre premisser. Ja? Varför oroas jag nu då? Jo, för att givetvis när våra förfäder ser något dylikt så tror de ju såklart att det rör sig om gudars allsmäktiga ankomst!! Skrämmande tanke väl? Tänk om allt som skapats inom religiösa skrifter egentligen är utomjordingars framfart som dokumenterats så gott som våra förfäder hade vett till? Fascinerande och än en gång, logiskt.
Detta vet jag är en tickande bomb. Att ens nämna något som detta innebär faktiskt livsfara för den som vågar göra det. Krafterna bakom religionerna är starka, vem vet, kanske styrs de utav en av de 20? Jag behöver dock inte oroa mig, min blogg har väl mellan 5-10 läsare hehe, jag är inget hot 

Idag är det fredag, en helg av ytterligare studier inom ovanstående område skall ta form. Sedan drar jobbet igång på måndag, skall bli jätteroligt och gott att komma igång igen.
Blir till att dra ut och köpa lite Coca Cola och att Lidla ifrån mig lite. Sedan hem och laga mat och dra igång de djupa tankarna. Ja, ja, avslutningen av korsvägsdemonen kommer snart! 

Trevlig helg på er!

Packning i högt tempo och dagen försvinner lika fort som svetten rinner. Musiken pumpar och maskingevären knattrar ibland med golvvibrerande explosioner som backgrund. Jädra gött surroundsystem må jag säga. Flyger upp och ned för trappan och ser den där skuggan i ögonvrån hela tiden. Igår när jag stod i dörren till tvättstugan och vände mig om för att gå därifrån så stod det någon mitt framför ögonen på mig. Jag duckade instinktivt men vad det nu var hade försvunnit med en gång. Detta kommer jag att sakna, spökerierna.
Jag har inte berättat något av detta för min familj. Vill ju inte freaka ut dem, de skulle inte hantera något sådant här bra. Eller nja, en del av dem skulle väl direkt börja jaga spöket/spökena, men ni vet, det brukar aldrig vara så lyckat.

Men jag vet en ganska mysryslig historia om en man som hela tiden såg de där i ögonvrån, som han kallade dem.
Det är många år sedan och denne man satt och lyssnade på mig då jag som vanligt satt och gjorde allt utom att vara tyst. Efter mitt utlägg om spöken och om ögonvråns betydelse så såg jag att denne mannen ryckte till och stirrade på mig med skräckslagen blick.
Efter arbetet när jag packat och var på väg hem hörde jag springande steg bakom mig och vände mig om snabbt bara för att se denne man som stirrat på mig komma springande.
Jag stod still och när mannen kom fram till mig lutade han sig framåt med sina händer på sina knän. Han andades mycket tungt och det visslade lite om inandningarna.
”Men du? Du tror jag är galen va?” Sade mannen med mycket ansträngd röst, klart tyngd av sin tröttsamma andning.
”Såklart, på med tvångströjan bara!” Svarade jag och flinade emot honom. Han skrattade till en aning sen blev han stel som en katt.
”Jag ser dem hela tiden och de blir bara fler och fler. Snart räcker ju för fan inte ögonvrån till!”
Jag lyssnade bara på honom utan att kommentera.
”De har börjat prata och ge mig förslag till vad jag ska göra” Nu gömde mannen sitt ansikte i sina händer som om han skämdes över sig själv.
”Förslag, ge mig ett exempel?” Sade jag.
Mannen rös till sedan började han prata, ”De brukar säga att jag ska gå och knuffa ut folk i gatan framför bilar. De brukar fråga mig om jag vet att jag har tur som har dem..”
Nu började mina tankar fara runt kring ett fenomen som jag funderat en hel del över. Galenskap, mentalsjuka och dylika diagnoser. Vad är det som egentligen säger att det inte är så kallade övernaturliga krafter inblandade? Ja jag vet, nu kanske ni tycker att jag låter stollig istället, detta är så fult och farligt att prata om. Inte minst ohyggligt kontroversiellt.
Hursomhelst så tog jag denne mannen på högsta allvar och vi åkte hem till honom för jag ville ta en titt hemma hos honom och samtidigt se hur han betedde sig lite. Uppenbarligen så var ”de där i ögonvrån” ganska aktiva för han skakade i huvudet ett flertal gånger men var inte alls medveten om att jag observerade detta.
Denne man levde ett ensamt liv i en liten lägenhet. Han hade haft ett familjeliv en gång i tiden men efter en smärtsam skilsmässa så blev han liksom den store förloraren, men som jag såg det så var det mest för att han tyckte synd om sig själv. Tyvärr också ett alldeles för vanligt förkommande fenomen. Men nu ska vi inte flyga iväg ifrån tråden här..
Mannen gjorde iordning en kopp neskaffe och satte sig vid sitt vita, runda och färgavflagnande köksbord. Jag satte mig mitt emot honom och han tittade ned i bordet.
”Dom i ögonvrån säger att du också kan se dom och att jag inte ska prata med dig för du kommer att förstöra allt för mig.” detta sade han utan minsta tecken på ilska eller upphetsning.
Jag tittade på honom i febril önskan att jag skulle få ögonkontakt med honom men när jag väl fick det höll jag på att tappa kaffekoppen.
Sådana ögon har aldrig sett på mig förut. De såg gulgråa ut och vitorna var rödsprängda. Pupillen var mycket förstorad och rörde sig snabbt sida till sida.
”Jaså? Det tror jag inte stämmer, jag vill inte vare sig dig eller dem något illa.” Svarade jag med en uppenbar darrig röst. Detta var en ny situation för mig, att bli konfronterad rakt i ansiktet precis direkt, helt oväntat!
”Jag tycker du ska gå, och prata aldrig med honom igen, ok?” Sade mannen till mig nu med ihopbitna tänder och knutna händer. Jag tackade för kaffet och stack därifrån så fort jag kunde. När jag kom ut i trapphuset så vände jag mig om flera gånger på vägen ned. Han bodde på tredje våningen. Hela tiden kändes det som om någon gick precis bakom mig. Jag kände närvaron till och med en doft. Det luktade grillat, blandat med svavel.
Jag skyndade mig hem och satte mig vid datorn. Mina barn kom som vanligt och vi pratade om hundra saker så snart hade jag glömt bort denna mannen och borta blev han..ända tills en dag då en kollega på jobbet kom till mig och sade, ”Hörde du vad som hände med …….. då?”
”Nej? Vadå?” Svarade jag samtidigt som en iskall vind kröp efter min ryggrad.
”Jo, han skulle uppenbarligen försöka knuffa en dam framför tåget vid tågstationen. Men det hela uppmärksammades av en ung grabb som stod bredvid damen som knuffade bort henne så ……. for ut framför tåget själv istället..” Min kollega visade upp en äcklad min. ”Det kanske var hans exfru, han hatade ju henne..”
Nej då, käre kollega, det var det då inte. Men det var ett fint tecken på att det onda inte har totalt grepp i denna värld i alla fall.
Och ibland såsom nu kommer han tillbaka till mig, fast nu förevigad på en bloggsida.. hehe, taskigt väl?

Då går man in i andra halvleken utav semestern. Första halvleken var väl inte så välspelad, man kan till och med säga tråkig. Mållös, givetvis, inte konstigt med det spelet, inte en enda målchans, en halvchans men den sumpades totalt.
Nej vi får större hopp sättas till andra halvleken. Då flyttas ju arenan in till stan igen, bara några dagar kvar i Ottebol nu.
Idag har jag tänkt att det sista ska packas, jag vet ju hur det alltid brukar bli, man packar samtidigt som man flyttar..nepp, inte denna gången inte. Så jag har givit mina små trupper marschorder i eftermiddag, då skall de storma de sista kvarvarande fästena av förrymda grejer som ska packas. Tror det blir värst för den truppen som ska ut i det träskiga garaget, blä, där kryper både det ena och det andra efter väggar och golv..(Antagligen hamnar jag där själv..)
Så inte mycket bloggtid idag och kommande dagar. Sista delen av korsvägsdemonen är på väg däremot.

Ja egentligen ska jag väl inte klaga,är jag så jävla dum att jag tittar på detta program så ska jag väl vara tyst men det går då inte...only in america tror jag..ett seriöst paranormalt undersökningsteam letar efter hellhounds i Kansas..lokala innevånare har rapporterat om dessa varelser så det bör ju vara ganska sant..."vissel vissel"....men kära nån då..de tar det på allvar och jag sitter med öppen mun och förundras..herregud

Det verkar kvitta hur man än vänder eller vrider på livet så är söndagen alltid en dag då jag går runt och känner en stor oro och olust.
Jag tassar runt på tå och förväntar mig att nya minor kommer att läggas ut på livets minfält.
Det finns ingenting som lättar på trycket, inte ens filmer och musik hjälper, jodå, lite hjälper det allt.
Tittar på två nya serier ikväll och de är för oss med ett stort ”övernaturligt” intresse väldigt bra. Haunted Highway och School Spirits. Kommer säkert på någon svensk kanal en vacker dag.
För visst har vi väl alla någon gång i livet råkat ut för något svårförklarat? Jag gör det alldeles för ofta tyvärr. Idag till exempel när jag var på väg upp till mitt rum och befann mig mitt i trappan så hörde jag hur en magnetdörr stängs inneifrån rummet. Jag blir inte rädd utan mer fundersam.. har någon av katterna tagit sig upp hit? Men nej, ingen här. Tittar överallt på övervåningen och öppnar och stänger dörrar för att hitta ljudet jag hörde. Efter en stund hittar jag det, dörrarna till den lilla fjutt-tvbänken. Deras klick magnetlås, exakt vad jag hörde och inte en försiktig stängning, nej en rejäl en.
Ganska roligt tycker jag, det har allt hänt en hel del här må jag säga. Men det är bra energier, man mår mycket bra här.
Nej nu får jag fortsätta titta på lite mera spökeridokumentärer, det blir kanske lite söndagsmys ändå))
Hoppas att alla mår bra, att livet leker och att romantiken blommar…. (Nu vet jag en som exploderar om detta läses) hehe men det är väl menat! Faktiskt!

Det finns inget i detta med att få sig en god natts sömn som ter sig rimligt.
Ligga och stirra i taket och räkna skuggor som agerar onaturligt på väggarna är faktiskt mer rimligt.
Lyssna, verkligen, verkligen lyssna och försöka inte höra. För det konstiga är att på nattetid så blir alla ljud bombastiska.
Jag menar, om en droppe från kranen i köket beslutar sig för att kasta sig ut i mörkrets ogästvänliga omgivning då lär du höra det. Men om samma droppe gör samma sak fast på dagen, då hör du ta mig fasen ingenting.
Suveränt viktiga fakta ni får läsa nu va?
Men jag har ju skittråkigt och är skittrött och vet att jag inte kommer att sova mer än en till två timmar. Då är det lika bra att ligga och vara lite orimlig en stund till.

Visste ni att en älg gick in i hissen på ett hyreshus i Tyresö? Hissen som inte hade älgkapacitet fastnade givetvis.
Securitas kom och vevade upp hissen och ut flyger den lätt skrämda älgen. Sedan springer det lilla djuret som en raket rakt fram och igenom en vägg och in till det blygsamma pensionärsparet Didriksson. Som sitter och slickar i sig lite varm choklad till det senaste Buffy the vampirekiller avsnittet.
Älgen tvärnitade vid soffbordet och hostade upp lite hissdamm så Herr Didrikssons lösttänder flög ur munnen och landade rakt i Fru Didrikssons peruk så den reste av och hamnade på deras katts rygg som fick panik och gjorde en frivolt i luften så peruken for iväg och landade på den förvirrade älgens huvud. Det föll sig så illa att det var en spegelvägg bakom soffan där paret satt och såg på tvn och älgen fick se sig själv i sitt chockartade nya yttre vilket gjorde att den skenade rakt ut på balkongen. Rakt igenom balkongräcket och med huvudet före ned i en lastbil med ett stort flak fyllt med finkornig sand på väg till stadens fisförnäma golfklubb.
Som en ursinnig björn vrålkastade sig älgen upp ur sanden och för ett kort ögonblick stod han stilla i luften. Lastbilen for iväg och älgen landade i baksätet på en gammal raggarbil som direkt kraschade bakre delen i marken och fick däcken att stå rakt ut. Föraren, en ung pojke som jobbat hårt en månad för att kunna ta ett lån och förverklig sin hormonfyllda dröm, att ha en riktig amerikanare. Han kastades ur sin egen bil som en katapult och for upp i en deformerad björk eftersom den bara hade fyra stora grenar. Hormonraggaren blev sittande på en utav dem, kramande björken som började gråta av glädje. Där ser ni! Man skall minsann krama träden, inget fel med alls! Men tyvärr för både hormonpojken och björken i det här fallet så var det ju exakt det enda denna björk inte skulle göra om den inte ville tappa mer grenar, gråta alltså. Så vips föll alla grenar av och raggaren stöp handlöst ned rakt på ryggen på den precis då passerande, superchockade älgen som hade demolerat den stackars pojkens bil.
Älgen ville inte ha något eller någon på ryggen och hormonkillen ville inget annat än att döda eller skada denna idiotälg som förstört hela livet för honom.
Så en märklig dans tog sin början, allt detta i den kommunala parken i Tyresö. En älg som hoppade och spratt i benen, rullade runt på marken och sprang rakt in i väggar på alla hus den stötte på. Sedan satt en vilt skrikande pojke på älgens rygg och högg den till synes galna älgen allt vad han kunde med en liten fickkniv. Inte konstigt att människor som var ute och promenerade i parken hade svårt att avgöra om de skulle springa eller stå och skratta åt spektaklet.
A-laget hade ockuperat en hel bänkrad på den västra delen utav parken där de allra största träden stod och bildade ett skyddande tak över bänkarna där under. Det konstiga med A-laget var ju det att de var ju inget officiellt ”lag”, så de hade ju ingen officiell ledare, men de hade Renny Stupränna som hade talets gåva (med en Marinella i kroppen i alla fall) och Renny for upp från sin position som talesman för A-laget och skrek, ”POJKAR! KOM IGEN! VI MÅSTE RÄDDA ÄLGEN!”
Javisst? Vem tänkte ni då? Rädda pojken? Ja tjenare, han hade ju en kniv!
Vissa likheter med zombies hade faktiskt A-laget när de racklade fram över en gigantisk gräsmatta som var ordentligt mönsterklippt av ingen mindre än kommunens gigant på gräsklippning, Sune Röjsåg. Ja, givetvis var efternamnet taget efter en utav Sunes idolmaskiner.
Älgen började tröttna. Hormonraggaren hade tappat kniven för länge sen och slog nu så mycket han bara kunde på älgen. A-lagets zombiegrupp var nästan framme och precis då dök farbror polisen upp med dragna vapen och springande så fort att den ena av de två atletiska unga männen sprang förbi älgen och pojken flera meter innan han fick stopp på sig själv.
”Så, unge man, släpp älgen!” Sade en av poliserna. A-laget ställde sig tillsammans med polismännen och införlivade dessa i A-lagets innersta kretsar.
”Skjuter ni älgjäveln så hoppas jag av, jag lovar!” Skrek den sjösvettige och genomlortige raggaren på älgryggen.
”Vi ska söva ned den, sedan skickar vi den till Uppsala för analys innan den vaknar.”
Sade den polismannen som hade sprungit förbi händelsernas centrum. Att älgen stod stilla nu berodde på att den var trött och lite skrämd av denna konstiga folkmassa som dök upp från ingenstans. Den ena av poliserna håvade fram ett litet gevär och siktade och sköt. Den hormonstinne raggaren föll som en fura av älgen, totalt nedsövd.
”Fan i helvete också!” Skrek skyttemästarpolisen.
”Men ge mig bössan för fan” snabbt ryckte den andra polisen till sig det lilla geväret och drämde iväg ett skott från höften. Älgen stack precis iväg och bakom älgen stöp Sune Röjsåg av sin åkbara, motivlackade gräsklippare. Gräsklipparen gjorde en tvärgir och satte full fart emot A-laget som hade omgrupperat sig till behörigt avstånd från polisen.
Ja denna dag skulle gå till historien i Tyresös historia. I parken sprang en skenande älg, två män låg skjutna av polisen på gräset och sov så sött, människor sprang åt alla håll i vild panik och skrek POLISVÅLD! POLISVÅLD! Och A-laget dansade en magnifik zombiedans tillsammans med den åkbara gräsklipparen som till synes jagade dem med berått mod. Renny Stupränna sprang och slog ihop sina händer så det klatschade i luften samtidigt som han skrek till gräsklipparen, ”Ja Kom Igen då, Kom igen!”
De två skamsna poliserna sköt två varningsskott i luften och lite längre bort stöp en mamma som var ute och gick med barnvagn ihop. Bredvid henne stöp en gammal dam av parkbänken rakt i den vackra tulpanrabatten.
”Men för i helvete Jansson, skjuta varningsskott i luften med den lilla bössan?” Sade en klart skärrad polisman och ryckte ifrån konstapel Jansson sin lilla ärtbössa. Sedan kastade han bössan långt ut i den lilla småbåtshamnen som låg nära den terroriserade parken. Bössan landade rakt i nacken på Edith Gamén som svimmade raklång över sin lilla styrpulpet och båten skenade exakt på en segelbåt som kapsejsade med en gång och alla tjugotvå gravt handikappade som bjudits på en segeltur av kommunen föll i vattnet.
Räddningstjänsten och frivilliga lyckades tack och lov rädda nästan allihop.
Älgen tog sig tillbaka till närmaste skog men föll veckan därpå offer för en kringvandrande vargflock.
Hormonraggaren fick givetvis sin bil lagad via sin försäkring. Kommunen betalade självrisken.
Sune Röjsåg återhämtar sig fortfarande på Lantmännens avdelning för psykoser.
A-laget med Renny Stupränna i spetsen klarade sig helskinnade undan den åkbara gräsklipparens attacker. De fick istället stopp på den och sålde den för 150 kronor till några förbipasserande jugoslaver utanför Statoil.
Den gamla damen som vaknade upp i tulpanbädden skrek, ”Jag är i himlen!!” Hon älskade nämligen tulipaner.
Den barnvagnsstyrande mamman var i själva verket en knarklangare som i den förklädnaden sålt knark obehindrat i tjugofem år. Men nu tog turen slut. När han vaknade satt han i arresten och kom inte ihåg någonting.
Pensionärerna i lägenheten tyckte det var mysigt med kraschade väggar och sånt så de klagade minsann inte utan bodde kvar i sin korsdragsvärldsledande lägenhet.
Edith Gamén vaknade upp långt ute på havet, liggande på golvet i sin båt.

Ja, ännu en sann historia.

Det var på väg att börja regna. Verkligen regna. De sockervaddsliknande molnen slickade topparna på granskogen som omgav vägen emot gränslandet. Inuti bilen blev rutorna immiga och luften fuktig.
Det kändes som vi for fram på den ödsliga vägen i slowmotion. Men jag visste att så inte var fallet givetvis. Sakta började stora regndroppar falla och jag betraktade deras skönhet innan de vattenplanade bort på bilrutan. Skogens stillastående ersattes av en regndans som i sakta mak vajade till rytmen av nederbörden.
Jag ser ett samhälle dyka upp en kort stund för att sedan försvinna i backspegeln. Det var lika tomt här denna gången som förra gången jag passerade här. Det är ett samhälle som alltid blir passerat, en idealisk plats där de bortglömda kan fortsätta att vara bortglömda. Kanske flyttar man hit en vacker dag, vem vet.
Bilens ventilationssystem fortsätter bråka med regnets tunga väta som letar sig in i kupén. Imman blir lika tydlig som vägen blir otydlig. Saktar ner och ökar till max på fläktknappen.
Nu har verkligheten kommit ikapp min fantasifulla syn av resan. Allt blir genast tråkigare, gråare och det smattrande ljudet av det eländigt regnande känns enbart störande.
Vi är nära nu, doften av Gränslandet börjar leta sig in genom ventilationen. Doften av förhoppningar och de otaliga bilarna som alla vill åka i samma rondell samtidigt.
Parkerar i mitten av alltings enorma härlighet och kliver ut på den rinnande asfalten.
Blir blöt igenom skorna direkt efter att ha gått rakt i en mindre damm som det kraftiga regnet ordnat där mitt på parkeringsplatsen. Jag var ju i vanlig ordning inte vaken utan kollade in molnen, hjärnorna bakom denna vildsinta blötorgie. Men sonen gav mig det där leendet som jag fått så ofta där han tänker, ”Men pappa då, igen?” Jag avbryter detta med att lägga upp en plan. Hur fort kan vi ta oss till GameStop utan alldeles för stora problem på vägen. Jag uppmanar min son att ersätta verkligheten med en lek, tankens kraft över andra. Han provar, misslyckas skrattande och skakar på huvudet åt min dumhet som fortsätter i tron att det funkar. Hehe
Då var vi framme i Gränslandets oas, det stinna och väloljade maskineriet kallat GameStop.
Efter detta besök blir lördagen äntligen en lördag och leendet kommer tillbaka.

Min dotter kommer gående över parkeringen i lugnt tempo. Regnet har inte lugnat sig utan snarare tvärtom. Men hon vill verkligen visa att hon köpt ett nytt jävligt bra paraply och saggar sig fram. Jag vevar ned rutan och ropar åt henne, ”Du får passa dig så du inte blir ikappsprungen av en snigel och biten i stortån!” Hon flinar, lite humor har hon i alla fall.

Hemfärd och tystnad. Många tankar i denna familj, det tycker jag om.

Väl hemma får det väl bli nån film kanske…kunde vara värre
.

Inte!

Men att solen stuckit iväg igen känns som ett svek, det sista sveket liksom. Nu får det vara nog! Dags att vi ta mig fan visar solhelvetet vad vi går för. Så nästa vecka ska jag skicka ett brev till NASA (NorraArvikasSpaceAllmänning). Där ska jag i detalj beskriva det åtgärdsprogram som bör tas fram. En åtgärd som ska svida och verkligen få solen att se igenom sina akter lite bättre. Vad som är i åtgärdsprogrammet?
Ja till exempel, omdirigera alla solresenärer på väg till t ex Mallorca till Antarktis eller norra Norge istället, bogsera en gigantisk brandbil dit. Till solen alltså. Detta torde skrämma skiten ur henne. Klart att solen är en hon! Vad trodde ni då? En han? Hahaha, jo tjenare, så som solen brinner? Med det heta temperamentet, en han? Hohoho

Idag ska jag också sätta mig i bilen och fräsa iväg till den fabulösa staden Charlottenberg. Men det blir lite senare i eftermiddag. Min dotter skall hämtas och min son ska kolla in gamefronten på gamestop. Därför får jag åka till civilisationens sista stad, Charlottenberg.

Och så har jag hittat en genväg härifrån Ottebol till Charlottenberg. Det var ju bara att följa en helt annan, lite mystiskt till utseendet, väg vars skyltning inte existerar.
Denna mystiska skyltlösa väg lotsar oss först till Åmotfors, ett samhälle som kommer att bli rikskänt snart för att någon har bombat deras ohyggliga farthinder. Man får köra i -10 km/h över dem för att inte bryta av bilen på mitten..
Sen ska jag ta ett kort också, på något riktigt roligt och exotiskt till och med för oss värmlänningar som finns efter denna genväg.

Nej, dags för lite skjutsningar åt alla håll!

Hoppas ni får en bra dag!

Nu får de att hitta på något nytt domedagsmonster snart. Både zombies och vampyrer börjar allt på att bli lite gäspiga :/
Kanske lite mer "the thing" stil eller "ockult domedags tema med alla slags otrevliga varelser" vore något :)))) Eller triffider... häxor och triffider :)))) Och domedagen mitt uppe i det :)))) Mums

Jag skulle aldrig gått tillbaka på den mest utopiska vägen i hela världen. Jag skulle ha låtit den passera utan att reagera mera än att vinka lite diskret.
Men nu har tåget gått igen.
Stationen har man lämnat bakom sig. Där står smärtan kvar och där skulle kanske jag ha stått också.
Men trots att mitt tåg är ett konstant natt-tåg så ser jag landskapet utanför. Det ser bara bättre och bättre ut, wow.
Anklagelserna emot mig om vad jag gjort och inte gjort och hur jag känner osv kommer via alla kanaler och hittills är ALLA fel.
Men smärtan är intelligent och utmanande.
Jag skulle bli mycket glad om smärtan kunde bli smärtfri de kommande åren tillsammans med sin smärttvilling.
Men jag är övertygad om att smärtan kommer tillbaka en vacker dag, då ska jag ta hand om den på ett propert sätt.
Fram till dess åker jag vidare in i mörkret med ett leende på läpparna. Jag vet att jag gjorde rätt, men det var fan i mig det tuffaste jag gjort i hela mitt liv.

När jag var liten ville min pappa ge mig lite andra äventyr än vad asfalten hade att erbjuda och tog med mig ut på landet och till skogen. Detta var tyvärr mycket ångestladdat och tråkigt för mig och jag fick lära mig se allt ur en helt annan vinkel. Den som med fantasins hjälp blev helt uthärdbar. Vi stötte på många människor. De satt i traktorer, på hästar, på kor, jagande efter getter, sittande i dikena, sittande uppe i träden eller bara stående för att vinka till alla som passerade förbi. Men i min värld var de alla riddare av gärdsgårdarna, Gärdsgårdsriddarna Av De Slagna Ängarna.

En gång var jag och pappa ute på det stentråkiga uppdraget att plocka något som kallas hjortron eller skogens guld som någon extra dum skämtare också hade benämnt denna vämjeliga lilla imitation av ett bär.
Då kom plötsligt en utav gärdsgårdsriddarna farande som en raket. Han sprang så bär och mossa yrde runt omkring honom. Han tappade sin ena stövel som flög iväg rakt i skallen på en nyvaken grävling som gallskrek emot den flygande stöveln innan den slog ned i det fula djurets skalle och den tuppade av.
Gärdsgårdsriddaren stannade till vid oss eftersom min pappa skrek, ”Stanna din riddare!” Detta älskade alla gärdsgårdsriddare, att bli kallade vid sitt nobla namn.
Riddaren bröt sig lite och intog diverse poser emot olika träd och stenar för att bevisa sin ridderlighet, att han bara hade en stövel verkade ha passerat hans utseendefixering. Till slut hostade han upp lite slem som han spottade ut till synes utan riktning men det hamnade mitt på ryggen på skogens vackraste padda som flög iväg i vild panik. Till slut berättade den stolte Gärdsgårdsriddaren att han skulle ut i skogen för att en gång för alla fånga in den sista silverkatten som sett solens ljus.
En silverkatt kunde inte bara klättra i träd och äta möss. Nej, silverkatter hade en månes ögon och en dimbanks smidighet. Sist men inte minst så sket den silver. Jo det är sant. Detta var ju skälet till att de försvann. Gärdsgårdsriddarna hade räknat lite fel där i sin girighet och slagits som katter och hundar om fiskmåsarna…hrm…ja eller något i den stilen. Sedan hade de som vann slaget en silverkatt var och nu fanns det bara en kvar. För en silverkatt hade aldrig lämnat denna delen av skogen och det visste minsann denne Gärdsgårdsriddare om. Min pappa och jag tittade på varandra och vi visste båda att vi tänkte samma tanke, ”Varför i hela friden ser de inte till att få silverkattungar av sina silverkatter? Men herregud, varför inte starta rena silvergruvan via ett silverkattsuppföderi?” Vi flinade åt ögonkontakten och tankekontakten samtidigt som vi visste vad vi nu skulle göra. Inte leta hjortron inte..
Men eftersom det var riddare vi hade att göra med här så hade en sådan ifrågasättning och sökandeutmaning varit direkt olämplig, usch på oss att ens tänka denna usla tanke. Nej vi fick allt finna oss i att vara skogssmygare i en smygig jakt på den sista silverkatten.
Gärdsgårdsriddaren med bara en stövel hade i ena handen en håv, en sådan man tog fiskar med. I sin andra hand hade han ett silverfat. Han berättade vidare att silverkatter dras till silver. De känner lukten på flera mils avstånd och sedan kommer de rännande som missiler rakt i din håv.
Jag såg att pappa instinktivt kände efter i sin ficka, jodå, det gamla silvermyntet var med. Det skulle han ju i och för sig inte gärna glömma eftersom det var en sådan turpeng att det aldrig gick att argumentera emot det inte.
Gärdsgårdsriddaren bugade sig på en nobel riddares manér men rökaren som han lade av i själva bugningen var väl inte planerad. På ett ytterst ridderligt sätt sade han direkt efter rökaren, ”Oj vad det knakar i skogen idag då..” Pappa och jag höll ju på att dö över att inte få skratta. Sedan sprang riddaren skrattande iväg samtidigt som han slog silverfatet i alla träd han passerade. Diskret minsann, det må jag säga.

Pappa och jag hade ett snabbt rådslag. Lägga ut myntet på den platta stenen som vi hade precis bredvid oss och sedan gömma oss bakom en buske. ”När katten kommer så går vi sakta fram och pratar med den lugnt och fint, psss pssss du vet. Sen nyper jag den och vi drar till bilen som raketer, ok?
”Ok!” svarade jag med ett leende, detta var ju så jäkla spännande!
Silvermyntet låg där och blänkte i solens ljumma strålar i över en timme. Pappa hade somnat och det hade nog jag med gjort om det inte hade varit för den ljusgråa katt som helt plötsligt kom lufsande fram emot myntet.
Jag knuffade till pappa som vaknade i en total yrsel och desorienteringsattack och utbrast, ”Tala guld och tiga är silver, det kommer ni att veta efter att ni gift er!”
Sedan blev han grustyst när han fick syn på den gråskimrande katten. Den hade inte silverpäls men bra nära. Den gråa framtoningen var mycket ovanlig för en katt må jag lova.
Pappa tittade på mig och jag visste direkt vad han skulle säga.. Thomas, smyg fram och ta den du, jag har känning av ischiasen och det kan skrämma iväg katthelvetet vet du.
Jag suckade men jag log emot honom sedan smög jag fram till den långhåriga gråa katten och lyfte upp honom. Inte minsta problem, inga protester alls. Den kurrade och lade sig till rätta i min famn direkt, hur skumt som helst. Normalt brukar katter riva och bita mig som små minihitlersar. Men inte denna lilla goding, jag blev helt såld direkt och bestämde mig för att alltid vara med denna katten.

Väl hemma så ställde pappa i ordning en bajslåda till katten med gott om grusfyllning. Sedan hällde han upp två stora burkar kattmat. Han rufsade om mitt hår när han klev förbi mig och så sade han, ”Japp, klart, nu ska vi bara vänta in silvret..”
Ja vi väntade och vi väntade. Men silverkatten åt och åt. Men verkade inte vilja skita. Till slut när klockan blev lite över 23.00 så smög silverkatten upp i lådan. Grävde lite små hål överallt och satte sig och sket. En stor brun bunt med kattskit, brunsilver?
Pappa gick fram till lådan och hukade sig ned över kattskiten och tittade noggrant på skiten.
Sedan gjorde han en grimas när han med sin bara händer letad igenom bajskorvarna för att hitta eventuellt silver. Men han hittade tyvärr bara skit. Då gick det upp ett ljus för honom och han började skratta.
”För fan Thomas, det är ju ta mig fasen du och jag som är de största gärdsgårdsriddarna av dem allihop. Vi gick på det!”
Nu fattade jag, ”Åååååh, så jävla dumma vi är då!!” Sade jag och höll ansiktet i mina händer. Sedan började jag skratta.
Denne Gärdsgårdsriddare av Brakenskit som vi mötte, han lurade verkligen skiten i våra händer.
Tänk vad han ska ha skrattat när vi for därifrån så grusvägen blev den Värmländska versionen av en sandstorm. Och inte minst, tänk vad han skulle prata med allt och alla nu, fy fan, nu fick vi åka åt något annat väderstreck i fortsättning, och det gjorde vi också. Där hände minsann saker där mer, men det kan jag ta en annan gång. 

Tänk vad komiskt på ett icke komiskt sätt det är, att om en dag börjar dåligt så fortsätter den ännu sämre..

Somnade ungefär 07.00. Jodå, ni läste rätt, 07.00!!! Underbart!! Påminner mig om de gamla dataspelsnätterna. Då kunde man sitta uppe tills morgonen klappade till en i ansiktet och ändå hade man mage att bli besviken, men? måste jag sova?
Inatt var det inga sådana skäl utan mer att tankarna inte lämnade mig ifred och jag kände mig inte trött alls. Sedan får man ju skylla sig lite själv. Jag har ju de senaste dagarna matat mig själv med dokumentärer som rört sig i verklighetens gränsland. Detta har resulterat i många nya funderingar, men det är ju bara skitskoj )))
Men sedan har ett flertal sms väckt mig sådär perfekt tidsmässigt sett. Ett kom ca 09.00, det andra ca 10.00 och det tredje ca 11.00.
Sedan har ytterdörren öppnats och stängts ungefär tjugo gånger mer än en vanlig dag. Vilket i och för sig hade en enkel förklaring men vilken tröst var det för mig som vaknar av varje litet ljud?
Den siste som lämnade huset hade inte stängt dörren riktigt så i korsdragets tecken stod ytterdörren och bankade på sig själv. Helt jättemysigt, något jag rekommenderar till er som vill ha lite speciellt fredagsmys. Ställ dörren öppen och ordna korsdrag, wow säger jag, man myser så man nästan svimmar.

Sedan upp som ett skadeskjutet segel, vingla nedför trappan som en fyllegubbe utan ben och in på toaletten bara för att konstatera att man fortfarande skrämmer vettet av sig själv så fort man tittar i spegeln.
Raka skallen, raka ansiktet och duscha. Sedan sätta sig och öppna min älskling laptoppen. Då börjar man må lite bättre, hemmakänslan sprider sig som en varm kopp silverte i hela kroppen och då kommer hungern och törsten flygande som ettriga raketer utanför Bagdad. Mat och dryck får vänta en stund till. Nu ska här skrivas. Detta ni läser nu med andra ord. Det är faktiskt ett ganska roligt skrivexperiment, att jag som skriver liksom för en dialog med er som läser, man vet aldrig hur dumt det kan bli.

Får i alla fall avbryta allt för att förbereda en tur in till min favvoaffär, Lidl )) Dricka och godis och något mer skall införskaffas. Jag hatar att handla själv men tack och lov följer min snälle lille (hehehe) son med mig. (14 år och 1,83 lång)

Återkommer med lite mer sanningar senare. Jag önskar er alla en trevlig dag!!

Vietnams alldeles egna BigFoot har det lite mer klatschiga namnet Batutut. Följer med ett urdumt amerikanskt team som plöjer igenom Vietnams djungler i hopp om att fånga en Batutut. Varför får detta mig att tänka på King Kong...hm..ja hursomhelst de gick helt lottlösa. Inte ens ormbitna,tigeranfallna eller vietkongade..vilken besvikelse :(

Läste en fantastisk bok en gång, Ljusfolket. Efter den fantastiska läsupplevelsen skedde ett nytt uppvaknande inom mig. En del av den Thomas jag alltid visste att jag var tog nu över allt inom mig och jag började leva på ett lite annorlunda sätt. Jag började lita på maggropskänslan.
Jag ställdes då inför ett helt antal nya problem i mitt liv. Skulle jag alltid göra som maggropskänslan visade? Men det kunde jag ju inte! Det kan jag ju fortfarande inte! Även om jag är klart medveten om att den visar mig rätt väg. Jag har nämligen satt mig själv på ett tåg som inte stannar på alltför många stationer och har väldigt få avsläpp..
Men jag klagar inte för jag vet ju också att detta tåget är på väg till stationer som jag kommer att tycka om. Jag tog liksom tåget förbi Kalmar för att komma till Stockholm, när det fanns ett via Örebro som väntade på mig hela tiden. Åh så underbart kryptiskt!

Sitter och tittar på det så förlöjligade dilemmat med de så kallad kidnappningarna utförda av utomjordingar. Men snälla Thomas, varför lägger du ner tid på sådan skit?? Tänker ni som känner mig nu. Men känner ni mig riktigt väl så vet ni också att exakt sådana här ”dumma” historier är rena guldet för min fantasi. För det är det enda sunda och förnuftiga i denna bakvända värld, att låta fantasin visa dig sanningen..
Sanningen ja, så viktig för så många, till ingen nytta alls. Med det menar jag inget illa men jag förstår ju att hundra år passerar väldigt fort, likaså tusen år. Jag förstår också att min medverkan i denna fars på jordklotet inte kommer att ha en direkt lysande ihågkommen insats bakom sig. Utan snarare ingen alls. Om två hundra år, vem kommer då ihåg oss?
Sätt allt detta i relation till den klassiska frågan, vad är meningen med livet?
Jag tror att svaret på den frågan är olika för oss allihop. Men vi måste lära känna oss själva för att veta vad vi ska göra. Jag vet min mening med livet. Och jag vill att ni alla ska veta er mening också!

Hade också en mycket rolig och känslosam diskussion med min äldsta dotter. Angående nära släktingar till mig. Hon berättade nyheter som jag inte visste och det gjorde ont i hjärtat att få reda på det. Fick mig att sätta mig i det mörkaste hörnet och tänka. Gud vad mycket som jag skulle önska hade blivit gjort annorlunda här i livet. Inte då bara utav mig, utan också av de andra som deltar i min show. Samtidigt som jag deltar i deras show.

Jag berättade för min dotter om en man som jag i och för sig inte spenderade så mycket tid med men som har betytt så mycket för mig genom hela mitt liv. Jag kanske var med honom 30 dagar på ett år. Men herregud vad dessa dagar var magiska, för han hade och har fortfarande det som jag ärvt av honom, förmågan att skapa mycket ur inget. Han har också sårat mig mer än vad någon människa på denna jord gjort. Också en förmåga jag ärvt, tyvärr.
Och jag vet nu hur du/jag fungerar. Det gör att jag förlåter allt lite mer. För vi tänker alltid gott i det vi gör. Vi vill aldrig skada någon vi tycker om. Tårar i massor spenderar vi i de mörka rummen när ingen ser. Allt för det dåliga samvetets skull. Jag vet detta för jag gör ju lika som han.
Jag hoppas du kryar på dig, även om jag vet att du aldrig på hundra år kommer att läsa detta.

Nej men herregud, jag får stänga av denna alien smörja. Dokumentär?? Ja tjenare, inspelad på nåt drogavvänjningshem tror jag.

Lyssnar fortfarande på ”Run” med Snow patrol…