AlltidThomas

Mitt överdramatiska blogginlägg om hur mina katter försvann kan jag ändra på med en gång. Hon lyckades föda fyra nya små monster, så nu har jag mina fem katter intakta. Verkar vara en förbannelse, katterna har tagit över mitt liv. Men det är ok.
I övrigt har jag planer på att starta en spökjägargrupp. Inte så allvarligt som det låter, mest på skoj. Det är ju en trend i dagens verklighetsflyende värld att skåda in i det som vi inte ser men som vi tror finns där. Finns intresse att vara med eller förslag på spökiga ställen att utforska skriv gärna här eller på min twittersida. Där heter jag AlltidThomas.

Det är inte bara den förväntade lättnaden som infinner sig så här sista kvällen med min katt och hennes småttingar. En oväntat stor portion saknad och sorg stör mig när jag sitter på golvet och bara tittar på de ovetande djuren. Imorgon kommer en ny familj och hämtar dem allihop. Twoface (min katts namn) kommer att få en säkrare tillvaro och hennes ungar kommer att ha en hel hord med människor som tycker om dem. I alla fall intalar jag mig detta och hoppas verkligen att så blir fallet. Sådana här händelser ger en vemodig känsla då de väcker insikten om hur livet obönhörligt passerar milstolpe efter milstolpe. Det är som att stå mitt i en enkelriktad serietidning där blad efter blad vänds. Nya bilder dyker ständigt upp och de som bläddrats bort vänds aldrig tillbaka. Det värsta är att man verkar ha lärt sig läsa tidningen alldeles för fort... Mycket jobb har det varit och mycket oro. Men mest har det varit roligt och belönande. Jag kommer aldrig att glömma en enda en av alla katter som passerat genom vårt hem. Men nu vänds bladet och ättlingarna till Ottebols gangstakatter vässar klorna för att ta över en ny familj. Zelda, Saga, Twoface, Link, Bosi och åtta icke namngivna kattungar, tack för ett roligt kapitel i serietidningen.

Söndag, sonntag, dimanche eller nedelja, skit samma, det är ju bara en dag som hämningslöst skriker ut sin ilska över mänsklighetens alla felaktigheter. Ångestens och ångerns alldeles egna helgdag. En perfekt plattform för förändringar. Så med andra ord, så här skall jag leva resten av mitt liv: Undvika att kolla in nyheterna på morgonen. Aldrig lyssna på eller bry sig om kvinnliga intuitioner. Inte bry sig om väderprognoser. Inte känna av lukten av kattskit... Ja, och där stöp allt. För herregud vilken vacker morgongåva den skarpa odören av kattskit är. Den tänker jag då inte sluta njuta av... Så lika bra att lägga ned planerna på förändringar och hugga tag i en sann historia. Våren hade i vanlig ordning smugit sig på invånarna i den engelska staden Brighton. Efter att ha passerat ännu en vinter som inte bjöd på annat än regn, regn och mera regn så kom vårregnen som en rejäl överraskning, i alla fall för en del. Jim Holcost stod och smackade med läpparna samtidigt som han spanade ut genom dörrens tittöga. Sedan svepte han till sig sitt ytterst välvårdade paraply, kastade upp dörren och halkade nedför den våta gråstenstrappan tillsammans med sin övergödda hund. Hunden, en svart och vit pekineser, halvblind och med en begynnande ålderstarr på sin återstående syn gjorde inga direkt tvära kast i kopplet. Men Jim som var en pensionerad förrådsarbetare ryckte distinkt i kopplet ändå. Hunden skulle minsann veta vilken plats på livets hylla den hade. "Inte mycket folk i farten idag inte." Tänkte gamle Jim och såg sig omkring som om det skulle gå att tvinga fram någon att hälsa på eller prata med. Regnet fortsatte att hävda sin närvaro och det luktade gammal rutten svamp. Jim rynkade på näsan och började gå igenom vad som skulle kunna orsaka denna doft. Mitt i staden, rutten svamplukt, ingen trafik och inga människor. Ja egentligen kunde det bara vara doften av den nyöppnade kebabrestaurangen som ställt till med denna högst ovälkomna nästerror. Allt enligt Mr Holcosts logiska logik. Den gamle mannen och den halvblinda hunden styrde in på Montreal Road bara för att stirra rakt in ett virvlande hål hängandes mitt över gatan. Jim stannade. Det var som om allt ljud bara försvann och som om ljuset förvandlades från dag till kväll. Det konstiga hålet såg ut som en liten tornado, placerad vägrätt med öppningen i dess topp virvlande kanske bara tio meter ifrån honom. Regndropparna som normalt föll på marken gjorde nu istället en sväng i luften och sögs in i virveln. Ett fantastiskt vackert fenomen som nästan fick Jim att ramla omkull då balansen inte höll med honom när han försökte följa varje droppes brott mot gravitationen. Helt plötsligt flög paraplyet ur handen på honom och en halvblind hund gjorde sitt bästa för att hålla sig på marken då den för första gången i sitt liv fick uppleva viktlöshet. Sakta började också det stackars djuret flyga emot virvelns virvlande mitt. Detta väckte den gamle mannen som ryckte till i kopplet, tog ett steg bakåt och trampade rakt i en halvblind hunds sista avföring. Samtidigt som Jim föll såg han hur det oersättliga paraplyet försvann in i virveln. Tätt följd av en flygande, halvblind pekineser. Medans han själv satt på rumpan och fick erfara hur värdelösa de billiga byxorna var när det gällde att stå emot väta. Nu till det konstigaste med hela denna sanna historia. Jim kunde svära på att det också kom saker eller varelser ut ur virveln. De försvann åt alla håll och var lika obeskrivbara som allt osett skulle kunna vara för vilken som helst. I ett enda ögonblick försvann sedan denna besynnerliga virvel. Kvar satt gamle Jim med öppen mun och en hjärna fylld med tankar som med dagens mått direktkvalificerat vilken som helst till sluten vård på något hem för psykisk ohälsa. Jim Holcost flyttade efter denna incident till en annan stad. Han bytte också namn till Jim Vorteks. Myndigheterna förklarade fenomenet som oförklarligt. Forskare mätte emellertid upp kraftigt försvagade värden i det magnetiska fältet runt hela staden vid tiden för händelsen. Kanske öppnades en portal till andra dimensioner upp på grund av detta? Eller också skapades helt enkelt en felaktig tornado? Men hur som helst, en halvblind gammal hund kanske har färdats till en annan dimension. Detta livar upp vilken söndag som helst. :)

Jag gjorde misstaget att titta på Sveriges television under veckan. Nåt debattprogram, säkert hur älskat som helst. Representanter för en politiskt radikal vänsterorganisation debatterade emot högerpolitiker och andra inblandade. Problemet låg i att en mer militant del av vänstervärlden, en egen organisation, hade anfallit nynazister i Göteborg. Sedan hade en tredje vänsterdel med influenser av invandrare också deltagit. Nynazisterna hade i sin tur haft diverse högergrenar smygande runt gathörnen som studsbollar. Polisen stod med öppen mun, fullt förståeligt, alla mot alla liksom. Sedan har de många intressenterna i denna löjliga sörja mage att sitta och försvara sina idiotiska förehavande. Dessa ungdomar ska kanske vara vår framtid, ja herregud, lika bra att titta på Doomsday preppers med andra ord. Vi lever i en värld som verkar vara på väg in i ett globalt psykostillstånd. Allt är upp och ned, verkligheten blir mer och mer overklig, inget är förvånande. Denna vecka har jag till exempel i mitt eget kök blivit förevisad en mycket hemsk skottskada på ett tolvårigt barn ifrån Syrien. Trots att jag klart och tydligt sagt, nej, nej, nej, så orkade den syrianska pappan inte hålla sig utan drog upp tröjan för att förevisa det osannolika. Där stod jag, utan ord, för vad i helvete ska jag säga? "Oj, vilken skottskada..." Ja tjenare.... Ärligt talat, den mystiska, helt underbara världen som jag vet finns där ute blir allt svårare att se. Men den sista kattungen, den grå, den vackraste, finns kvar. Hennes gula ögon lyser upp mörkret och bränner in det mystiska som de eviga skuggornas härskare. Tack och lov.

Det torde ju vara en ganska normal företeelse, att filma allt som ter sig intressant då man befinner sig i ett främmande land. Även om platsen ganska nyligen varit huvudscen för några tragiska, blodiga revolutioner. Sådant som kan attrahera en värmlandsvärldsvan herre är ju inte självklart detsamma som det gigantoriska före detta turistlandet anser vara värt att filma. Jag gick alltså glad och ovetande om lurande faror runt TahirTorget och filmade allt och alla som gav mig intryck jag aldrig sett förut. Då störtdök en storväxt, bufflig, elak civilagent upp och skrek så ögonen stod rakt ut, PASSPORT! PASSPORT! Lugn nu Thomas, tusen tankar och hemska scenarier började fara runt, bisarrt nog var den starkaste tanken OlaConny och Morgan vilse på TahirTorget, spela dum Thomas, spela dum... Blev sedan förd till en agentboss som propert satt med sprikande tjocka ben på en bångnande plaststol. Framför bossen bredde ett runt vitt plastbord i bästa och billigaste Jyskstil ut sig. Orakad och med röda ögon tittade bossen oförstående i passet, skällde sedan ut agenten, log åt mig och önskade mig en fortsatt trevlig semester. Jag måste dock medge att jag var lite mer knäsvag än jag var innan denna incident då jag snubblade vidare upp för en ny skum sidogata. Någon tar tag i min arm och jag vrider huvudet, säker på att stirra in i civilagentsbossens röda ögon men möter istället två kolsvarta korpögon sittande på en liten man klädd i svart skinnjacka och felfärgade jeans. - Shoppingmall, shoppingmall! Skriker han och pekar uppför en annan helt nedsläckt gata. Ja just det, tänker jag och ignorerar honom. - Where u from sir? Skriker mannen igen samtidigt som han breder ut sina armar som en gam på väg att landa. Att sedan ett flertal människor rensas ut från trottoaren och ner på den stenhårt trafikerade gatan gör inte synen sämre. - Sweden. Säger jag tyst till honom och ökar takten. - Ah! Kalmar,Kalmar, i been to Kalmar! Skriker han och ler ett totalt tandlöst leende. Jag går fort slalom mellan mötande människor och hör, KALMAR! KALMAR! bakom mig en bra bit. Är det inte konstigt, lilla Sverige, men nog fan hörs vi i hela världen.

Där jag kommer ifrån tycker vi att utvecklingen i gränsbygdens shoppingcenter är fantastisk och att dess storlek är imponerande. Och innan dessa gränsmirakel dök upp så var Bergvik ett av världens underverk. Nu har dock min bild av shoppingcenter ändrats för alltid, ingenting kommer någonsin att kunna bli detsamma. Tänk er Mitt i City, Karlstad. Öka dess grundyta gånger tjugo. Bygg sedan dessa åtta våningar rakt upp i luften. Lägg sedan till en underjordisk våning på cirka fyrtio gånger Mitt i Citys yta. 696 Affärer 12 Biografer 1 halv våning E-Zone (Dataspel, 8D-Bio, Virtual Reality Games och MYCKET mer) 100 Matställen (Ex, Mcdonalds, Pizza Hut, Burger King, KFC, JoesPizza och MacaroniWorld) Ljudspektakel överallt, fontäner med färgat vatten och glittrande ljus, Las Vegas-stil totalt. Tubformade utanpåväggengående hissar, gjorda i guld och glas. (Jättevarning för svindel...) Allt detta byggt i en stad med 20 miljoner invånare. Tiggare i alla åldrar och kön överallt. Vilda hundar och katter också överallt. Tungt beväpnade Soldater och poliser i vartenda hörn. En grym luftförorening som verkligen känns när du andas. Vägar och hus i ett skriande behov av renovering. En infrastruktur som verkar vara byggt på tron att något underhåll aldrig skulle behövas, tro mig, nu behövs den... Men, mitt i allt detta kan jag bara säga att fy faan vad jag trivs här. Atmosfären, temperaturen, utbudet av aktiviteter och också den roliga mentaliteten här. Dumrolig :))) Man känner sig faktiskt som en riktig Lawrence av Arabien här:) Skall posta bilder bara jag kommer hem :)

Många konstigheter har jag stött på i mitt onormala liv. Men å andra sidan, som vi alla vet, vad är egentligen konstigt och onormalt? Kanske Gayserhuset skulle passa in på denna beskrivning. Ett gammalt hus byggt i ett fjärran land. Enbart uppfört som ett monument över en karismatisk man som enligt ryktet hade övernaturliga förmågor. Idag är huset en turistattraktion mest känt för sin framtidskälla. Ett vattenhål där man enligt sägnen skall kunna se ansiktet på sin framtida partner. Med ett leende testade jag givetvis denna blöta framtidspöl. Såg jag något då? Självklart såg jag något :)

Solen skiner varmande, militara helikoptrar dundrar fram sa palmerna star rakt ut. Det luktar avgaser och damm. En oandlig stad breder ut sig och en taxifard utan dess like tar sin borjan. Man kan ju undra vad de har for nagra dack pa bilarna, vi studsar fram som om man korde pa ett tvattbrade. Stridsvagnar och soldater kantar intradet i den icke organiserade staden. 20 miljoner invanare inklamda i den okenfargade metropolen. Mycket mer kommer att skrivas har snart. Dags att visa passet, det blir snart en vana kommer det att visa sig...

De få som känner mig vet vad jag tycker om musikcovers. Så nu sitter jag här och ler åt min egen enögda dumhet. Ki:Theory - Stand by me, http://www.youtube.com/watch?v=Psm4XGVtQAY levererar en version som får klockor att stanna och lampor att självtändas. Kan tänka mig att Ben E King vänder sig i graven, men han gör det nog med ett leende. En bra inramning på en dag som denna, då tyngden av kommande händelser dominerar. Har ni hört den fantastiska historien om de gröna barnen från Woolpit? För 900 år sedan i den lilla byn Woolpit i Suffolk, England syntes två grönhudade barn smyga omkring vid skogens rand, ja till och med runt husknutarna. Oftast sågs de två barnen på stjärnklara nätter och det sades att deras hud glittrade likt gröna stjärnor i månens sken. Det var en flicka och en pojke som alltid höll varandras händer och som vid kontakt med människor försvann med en virvelstorms hastighet. Självklart kunde sådana här avarter av möjliga fantasier eller trolltyg ej tillåtas av den mänskliga hjärnan. En bur gjord i bästa björnfällestil upprättades, fylld med godis och väldoftande mat. Och efter bara några dygn så hade de gröna ungarna gått i fällan. De båda barnen fick allas ögon att stå rakt ut av förvåning. Allt som sagts var sant, och inte nog med det, de hade gröna kläder och grönt hår också. De gröna små liven pratade också ett okänt språk vilket gjorde all kontakt omöjlig. I traditionell mänsklig, räddande stil så tvingades sedan de båda barnen in i fosterfamiljer. Efter bara två veckor så blev den gröna pojken sjuk och dog. Flickan däremot anpassade sig snabbt till sitt nya liv och när hon lärt sig engelska så berättade hon den fantastiska historien om varifrån de kommit. Hon och pojken som var hennes bror, kom ifrån ett underjordiskt kungadöme vid namn St Martins Land. Där bodde tusentals grönhudade människor som aldrig lämnade sitt rike. Hon berättade vidare att de inte ens visste om att det fanns något annat än detta mäktiga land. Så en vacker dag då hon och hennes bror varit ute och lekt i den underjordiska skogen fann de en liten trädörr stående mitt emellan två träd. De gick runt den och fann skrattande att det inte var någonting annat än vanlig skog bakom den. Gröna pojken föreslog då att de skulle försöka öppna den för att se vad som hände. Det var på detta sättet de kommit upp hit till vår jord. Problemet för dem var att då de äntrade vår värld så kunde aldrig hitta dörren tillbaka till sitt underjordiska land igen. Denna otroliga historia skapade stora rubriker i det lilla nyhetsflöde som existerade på denna tid. Ett antal expiditioner startades upp för att försöka hitta vägen till det underjordiska kungadömet men St Martins Land är till dags datum ej än funnet. Den grönhudade flickan ändrade hudfärg efter några år och levde i Woolpitt resten av sitt liv. Så nu vet ni med andra ord vart ni skall resa om ni vill leta efter underjordiska kungadömen. Och vem vet? Hur många sådana finns det egentligen?

Oroliga vindar drar fram över den gråtande stadens gator. Gatlyktorna som så sent som för en natt sedan gnistrat så stolt i sin nyvunna vita skrud, står nu bleka och dystra. En underlig tystnad lade sig över staden bara någon sekund före vindarna. Den där totala tystnaden som ibland kan upplevas i skogen då de hungriga rovdjuren är på marsch och som innebär GÖM DIG! Det är vid sådana här tillfällen de kommer fram, de där som lever långt utanför vår vetenskap men som alltid funnits här. De skulle kunna kallas vid många namn men inget skulle betyda någonting för oss tillfälliga varelser i evigheten. Precis en natt som denna kommer de att göra allt som står i deras makt för att få stå där i ditt sovrum, leende på ett sådant sätt du önskar att du aldrig behövde se. Din sömn är orolig redan från början men du kan inte vakna. Drömmar om svarta, dånande vågor som väller fram genom en helt mörklagd stad får dig att rulla runt i sängen. Du kan se toppen av de ankommande vågorna över hustaken och du inser att du står mitt i gatan. Dina desperata försök att hitta en öppen dörr leder din djupsömn ned i de regioner där hjärtat börjar bromsa. Det är nu du behöver vakna och din kropp startar alla panikreaktioner som finns, allt för att tvinga dina ögon att öppnas. En illavarslande varelse har tagit plats en centimeter från ditt panikfyllda ansikte. Varelsen har inga anletsdrag och ingen direkt kropp men den är så enorm så den täcker halva rummet med sin mörka uppenbarelse. En lång och lite böjd utbuktnad, nästan som en krökt arm rör sig sakta upp och ned vid sidan av varelsen. En rörelse som bara ökar i hastighet. Ett obeskrivligt ljud som skulle bringat blod till öronen och tårar till ögonen fyller rummet och den eländiga svarta varelsen sänker sig så nära att du börjar uppslukas. I drömmen hittar du äntligen en öppen dörr och kastar dig i vild panik in i ett hus som luktar eländigt starkt av svavel. Du kommer snabbt på att du har en ficklampa och drar kvickt fram den ur din jackficka. En robust ljuskägla lyser upp rummet och du får se tre stora, idiotvrålande lejon komma farande emot dig. Vaken i en blink med ögonen vidöppna bara för att stirra rakt in i vad som verkade vara ett snurrande svart hål. Ditt enda desperata försök att skrika slutar i ett försök, ditt hjärta har redan slutat slå. Tusen nålar i bröstet, dina sista tankar finner ingen mening och du slutar existera i jordlig mening. Tystnaden släpper sitt grepp om den skräckslagna staden. I den av berg inramade horisonten börjar solen att varna om sitt antågande. Livet i den lilla staden kommer tillbaka och inget verkar onormalt alls. Tre personer anmäls dagen efter som försvunna. Alla tre var som uppslukade direkt ur sina sängar. Till synes försvann de i sin sömn. Polisen har ingen utredning om det inträffade. Staden fylldes dagen efter av alltför många svarta Volvo v70. Okända svartklädda män sades ha frågat ut en del personer men detta kan ej tillstyrkas. Officiellt så har idag de tre försvunna personerna flyttat till annan ort. Miljontals människor försvinner varje år. De mesta får såklart sina naturliga förklaringar men tyvärr så förblir många försvinnanden ouppklarade. Just det, tyvärr, för jag talar ju alltid sanning :)

AlltidThomas (Twitter) En plats gjord för mig själv, men öppen för alla :)

Kvällen har tagit över den lilla stadens snöklädda rustning. Ännu en utvecklande dag har passerat, än en gång i det osannolikas färggranna sken. Att samla alla dessa intryck, alla uttryck och alla känslor för att försöka få någon slags mening i det hela är som vanligt lika utmanande som det är omöjligt. Till den mäktiga sångkonsten av Bob Dylan och Johnny Cash förstärks mina tankar. Deras "Girl from the north country" sveper in i mina öron och skapar rysningar av välmående i hela kroppen. Kan inte hålla emot ett leende samtidigt som jag sluter ögonen och drömmer mig bort till nån dimdränkt kulle i någon bortglömd del av ett bortglömt land. Random på Spotify ger mig Moby och "wait for me", otrolig timing. Fantasin sätter mig på en störtdykande trollsländas rygg. Dofter av blåsippor och liljekonvalj ersätts av den fräna tallskogens storslagna lukt då vi planar ut och susar fram mellan träden i vad som torde vara en trollsländas maxhastighet. Sömnen viskar lite blygt i mitt öra och vill ha min uppmärksamhet samtidigt som OMD stammar fram sitt intro till "Tesla Girls". Lika försiktigt som som jag öppnar mina ögon, lika våldsamt kastar sig de tre idiotkattungarna över mig i en totalt oprovocerad riv och bitattack. Sladdar och hörlurar, kattungar och mer Tesla Girls ersätts av tonerna av Hard Fi och "Feltham is singing out". Idiotkattungarnas varnande sjätte sinne sätter stopp för deras kortvariga övertag. Det är nästan så att taket lyfts i den felkonstruerade lägenheten då jag reser mig likt en rostig och grinig jättetransformer och får de tre odjuren att se ut som tjugo panikslagna gnuer med gapande munnar och ögon åt alla håll. Till tyngden av Feltham is singing out och elaka Hard fi, stapplar PacificRimThomas fram. Kattungar i vild panik överallt, halkandes in under alla de skydd de kan hitta. Men som alla vet så slås aldrig en katt ned av ett nederlag, utan stärks snarare inför den snart kommande motattacken på stackars mig. Jag går ned på motvilliga knän, riktar hörlurarna in under soffan och viskar, "Lyssna och gråt!" - You could not take no more so when they closed the door you forgot that it was locked from the outside.... (Feltham is singing out) Jag rycker av mig hörlurarna likt en trött och adrenalinstinn krigspilot som nyss landat efter ett misslyckat katapultutskjutningsförsök. Tystnaden är total, endast en billig IKEA-klocka högt över bullernivån ljuder i den dunkla lägenheten. Försiktigt smyger kattungarnas bitch in i sovrummet, stänger dörren utan minsta ljud och sätter sig ned i sin skyddande säng. Mobiltelef-Spotify-Playlist-OMD/Tesla Girls-DELETE! :)

Hur kan något så urgulligt, ja till och med vackert, vara så fyllda av fan själv? Hur kan så små hjärnor klara av att samordna attacker, att låta en i kvartetten spela död medans de andra ligger i bakhåll för en helt gulligull naiv gubbe som kastar sig fram till det "döda" skådespelarspektaklet. Allt för att med sitt oroliga och omtänksamma hjärta verkligen hjälpa den utslagna qvisslingkatten? Hur kan så många klor vara så vassa att de inte ens känns när de river upp rader av missprydande eviga "minnen" på min böjda rygg då jag precist knäböjt över den livlösa djäkeln som precis i det ögonblicket öppnar sina självlysande ögon (och visst såg det ut som den log). För att sedan utföra en samurajrörelse med sin snabbaste tass, vilket givetvis resulterar i en två centimeter lång reva på min näsa. Sedan hoppar den mirakelvakna drakkatten rakt upp i luften och börjar springa i luften, precis som i en tecknad film, innan den landar och drar iväg likt ett X2000 utan broms. Rygganfallsgruppen har vid detta tillfälle sedan länge lämnat sitt offer, snabbt in och snabbt ut med andra ord. (Samtidigt som ovanstående händels skrivs ned händer följande) Den grådaskiga kattungen kommer flygande över tangentbordet så det fräser i luften. Den river omkull Coca-cola flaskan som står på armstödet till soffan och försöker (samtidigt som den springer) bita av antennkabeln till tv:n. Strax bakom kommer den inte lika graciösa sköldpaddemönstrade mobbarkatten springande i vad som förefaller vara en snabb form av trav. Hon verkar helt desorienterad och har sina drakögon spridda åt alla håll i äkta Marty Feldman anda. Samtidigt som detta händer kommer den orangevita kattungechefen flygande upp bakom mitt huvud, tar avstamp på min axel, givetvis med ALLA klor nedborrade så att tshirtens fibrer trycks in i skinnet på ett sätt som jag är säker på att det inte alls är sådant man någonsin skulle få veta hur det kändesegentligen...om det inte vore för dessa "änglars" existens. Sist men inte minst så sticker ett svart litet huvud fram bakom tv:n, ivrigt spejande med sina ledlampeögon efter de nyligen passerande syskonen. Totalt ointresserad ger han mig sedan ett nästan omärkbart ögonkast. Med ögonen halvt stängda så klart, som en kattvärdemätare på hur "intressant" gubben i soffan verkligen är. Utifrån köket kraschar en blomkruka i golvet, sockerskålens lock kommer flygande över golvet i vad som förefaller vara det första frisbeekastet utfört av en kattunge, ett missat Youtubemoment med andra ord. Ljudet av vad som förefaller vara flera hundra tassar på ett plåttak når mina gråtande öron, svartkatten tittar med eld i blicken ned genom hallen som leder till den pågående krigsskådeplatsen. Sedan klättrar han lugnt ned från tvbänken och smyger med kutade rygg och på tå sakta iväg efter den svartaste av de två väggarna som fanns till förfogande. Lukten av kattbajs och kattkiss dammar till min arga näsa och jag kan inte hålla mig utan går svärande in till katt-toan bara för att fortsätta trivas i min roll som de fyra gatukattungarnas bitch... Med andra ord, någon som vill ha en liten gullig, söt, välluktande och antisocial kattunge? (Kom som vanligt ihåg, allt som skrivs här är egentligen det samma som att titta på en dokumentär, sanningens sanning med andra ord!) :)

Vilken fantastisk verklighetsflykt? Att plöja igenom den helt fantastiska serien The Office och krydda detta med en anrättning av dåliga skräckfilmer. Spela lite retrospel och sedan bara sitta här, tyst, tänkande och allvarlig. Ingenting har varit sig likt denna julen, konstigt nog känns det helt ok. Kanske har livet tagit den vändpunkt som så oundvikligen skulle komma. Det blir till att se fram emot nästa år och hoppas på att någon höjdpunkt kommer att dyka upp även då. Men om så inte blir fallet så har jag ju alltid saker att ta till som räddar mig undan de värsta djupdyken.
Jag kommer inte att skriva så mycket när det gäller sagor, historier eller andra sanningar på denna sida, utan kommer istället att lägga ned min tid på en blogg som jag har tillsammans med min dotter. Där kommer våra konstiga kunskaper att slås tillsammans och kanske ge ett ytterligare bevis för att allt, ja? Allt som skrivs av mig är sant :) Gott nytt år på er lilla skara som bemödat sig med att läsa denna sida, tack.

Utanför en byggnad större än tre fotbollsplaner sitter jag när midnatt närmar sig. Den iskalla stjärnklara himmelen försöker stå emot de nattgrårosa molnen som närmar sig ifrån söder. En kamp som är förlorad redan vid dess start.
Det luktar cigarettrök efter den som precis har stått vid min sida och intagit sitt ettriga gift. Tystnaden är underbar för mig, en andningsväg för en hjärna som är i stort behov av vila.

En vacker, tuff och på många sätt helt otrolig höst har passerat. En sorts komplettering av ett mycket annorlunda år med en början av alltings avslut men med ett avslut på alltings början. Konstigt och förvånande, inspirerande och oroande, tacksamt och stärkande. Många uttryck men ingen av dem kanske starka eller sanna nog.

Så tas ett nytt avstamp fart. De avtryck man lämnar efter sig får finna sig i att bli bleknande minnen. Ibland bleknar även de som man inte vill skall blekna. För första gången så är man på rätt tåg på livets evinnerliga räls, skulle jag tro i alla fall. Det är nu man kommer att börja utvecklas till att vara den man är men aldrig kunnat vara. Skrivandet kommer givetvis att stå i centrum för detta, men också mitt nuvarande jobb som jag verkligen tycker mycket om.

Mina gamla planer på att starta en resning för alla de som står utan ljus på sin mörka väg skall dammas av och förhoppningsvis börja startas upp. Det kommer att krävas mycket av många, men det kommer att ge desto mer, och då pratar jag inte pengar.

Men ärligt talat? Varför inte avslöja en liten historia ur verkligheten?


Legenden om den sanna legenden

Det var en gång en legend som var så legendarisk att ingen kunde undgå att bländas i hans ljus. Så fort legendaren gick ut så skockades folkmassorna runt honom och han fick till slut anlita fyra bärare som fick bära runt honom över alla människors påflugenhet.
Men så en dag när månen spottat ut sitt sista ljus till förmån för nattens skeptiska moln satt legenden vid sitt lilla matbord, ensam, modfälld och bedrövad. Vilket liv hade han fått egentligen? Vad var det som var så bra med att vara en legend? Att alla såg upp till honom? Att alla fjäskade och aldrig visade sitt rätta ansikte till honom? Nej inte kunde han alls hitta någonting som fick humöret att stiga. Gatljusens dammiga bregottsken fick honom att blunda och drömma sig bort.
För det fanns en värld där legenden trivdes och i den världen var han däremot var helt osynlig. Ett rymdskepp ifrån fjärran galax landade då framför honom där han satt och spydde på ännu en episod av Greys Anatomy. Ur detta högst tefatsformade silverglänsande fordon hoppade en liten svart pudel ut och sade på barsk utomjordiska, ”Jordavarelse, tago detti belte. Osynlighet blir da diti vapen!” Sagt och gjort, ett litet svart bälte lades framför fötterna och rymdfarkosten flög ut genom det öppna fönstret i en sådan fart att gardinerna brann upp och förkolnades inom ett par sekunders intervall.
Legenden spenderade sedan resten av sitt liv som osynlig. Detta var den enda lyckliga fantasi som han tog till vid dessa tillfällen då allt helt enkelt blev för mycket. Och den funkade, i alla fall efter några glas Aurora. Jodå, även legender dricker denna motbjudande dryck.
Så när kvällen och natten omslöt legenden i sömnens mjuka ankdun log han åt sin osynliga framfärd.
Så under precis denna natt hände något underligt, ja till och med väldigt underligt. Legenden sov som en gråsten och snarkade som ett sågverk. Fönsterrutan stod öppen och månen hade tvingat tillbaka sin position som stjärnornas mästare. Ett ljud som aldrig hörts hördes och en syn som aldrig setts syntes. Ett litet silverklot for in genom rutan och landade bredvid legendens säng. En mycket liten dörr i det lilla silverklotet öppnades och ut hoppade en miniatyr gråsparv med ett grått bälte i sin näbb. Den hoppade sedan försiktigt upp på den sovande legendens mage och lade försiktigt ned bältet framför den snarkande mannens legendariska mun. Om en gråsparv kunde ha tårar i sina ögon så hade denna lilla krabat detta just precis nu.
Sedan brann gardinerna upp som en följd av klotets avfärd och allt blev tyst.

Tidningarna var fulla av löpsedlar i veckor, månader, ja till och med år efter det att en så stor legend helt plötsligt försvunnit spårlöst. Spekulationerna var lika många som det finns kineser och ingen var sann. Bärarna blev sysslolösa och började istället arbeta som professionella bärplockare. Åren gick och ingen såg någonsin till legenden igen.

Men för legenden lekte det osynliga livet. Han åkte på livets karusell om och om igen, utan att betala priset för att leva.



(Sann historia)