AlltidThomas

Det sägs att den som lyckas fånga den sista tåren som droppar eller rinner nedför kinden kommer att belönas av tårarnas väktare.
Det finns en dimension där alla tårar samlats. Man skulle kunna kalla det för tårarnas rike.
Där har alla dimensioners tårars tårar i all tid samlats och lagrats. Då är det väl alltid översvämning där? Visst, självklart. Allting är flytande i tårarnas värld. Båtar finns ju givetvis, men inte direkt de båtar vi är vana att se, nej de ser mer ut som flytande hus och ja till och med flytande slott finns. För i tårarnas rike härskar drottning snödroppe.
Men tillbaka till själva kärnan i min lilla historia, den sista tåren. Nu vet ju jag att man inte direkt kan planera sådant här. Gråta och fånga den sista tåren. Men om man mot all förmodan skulle göra detta och stå där med sin sista tår för tillfället skvalpande i din hand. Då vaknar en utav väktarna i tårarnas rike och beger sig direkt iväg i en utav alla tunnlar som sammansluter de otal dimensioner som vi kallar universum. Dessa väktare väcks inte så ofta precis på grund av det enkla faktumet att folk inte har för vana att fånga den sista tåren. Så ibland kan dessa väktare ha sovit eller legat i dvala i tusentals år.
När de sedan kommer fram till den person som fångat en tår som egentligen skulle ha kommit till tårarnas rike då uppfyller de den personens önskan i gengäld för att få återföra den sista tåren till sin rätta hemvist.
Nu kommer då det mest logiska av alla logiskheter i hela vår underbara värld. Hur många av oss vet egentligen om denna hemlighet? Med den sista tåren? Nja, inte många i alla fall.
Så allt som oftast kommer tårarnas väktare och återtar sin tår utan att ge någon önskan för det kommer helt enkelt aldrig någon önskan.
Men nu vet ni detta. Så nästa gång ni gråter och ni känner att gråten håller på att sina. Fånga den sista tåren. Titta noga på den. Känn efter hur hela verkligheten runt er förändras och önska er någonting. Vad som helst. Sen få ni väl se vad som händer.
Jo, en sak till, det måste vara ”äkta” tårar. Något låtsasgrin eller bortskämdhetsgrin eller andra slags spillotårar de räknas som soptippstårar och väcker definitivt inga väktare.

Har svårt att släppa vissa tankar. Mycket svårt.
Ligger och tänker alldeles för mycket just nu.
Tänk att när så mycket blir bra så blir så mycket annat dåligt?
Ska det vara förbjudet att ha det lugnt?

En mycket tung dag. Har promenerat alldeles för långt idag. Men jag fick andra bra nyheter och det gjorde att kvällen känns go ändå...

Har gjort i ordning en kopp med ”Fruit of the forest” te och smugit ut till mitt skrivarberg.
Det är kallt i luften trots att solen lyser så gott den kan. En bra sommar för de som har svårt med värmen med andra ord. Men jag är ju ganska säker på att de som vill ha varmare väder än detta är i stor majoritet.
Det ödsligt skräniga ljudet av en desperat vedkapa skriar ut sitt oljud och de orytmiska hammarslagen från en annan Otteboling som bygger en koja för hobbits hörs alldeles för väl.
Nu kommer också en åkbar gräsklippare fräsande och en åkbar gräsklipparelöjtnant studsandes i rapp panik för att hinna med maskinen. Nu ska minsann den vackra ängen gentemot den supermysiga björkskogen klippas ned. Nja, skitsamma, det blir mycket vackert ändå.
Det verkar dock som om molnen förföljer mig denna sommar. Har ett moln över mig vart jag än går verkar det som.
Föraren av den åkbara gräsklipparen gör uppror emot gräslöjtnanten, hehe, roande.
”Här har du glömt en fläck!!!” (Löjtnant Gräs)
”Nähä! Har jag inte alls det, klipp själv då!!” (Åkbara gräsklipparungdomen)
Hehe, mysigt med lite lunchbråk.
Ja vad ska man hitta på idag då? På semesterdag nummer 2. Analysera världsläget och skriva kanske? Oj vad latigt det lät, men det just vad som behövs i den situationen jag är just nu.
Det luktar så gott. Kapat träd, nyklippt gräs och en ickedefinerbar blomdoft. Andas in djupt, aahh, underbart, fick mig att nysa på stört!
Kommer att t änka på den där sången, ”If i lay here, if i just lay here, will you lay with me and just forget the world..” Underbara ord, de kan allt utföra poesi i världsklass en del människor. Ok, jag lägger mig ner lite, måste ha varit Sobril I detta teet, borde heta ”Opiat of the lab”
Uppe igen, det var lika mysigt att ligga och lyssna på gräsklippare och snickare som det skulle vara att springa med skallen rakt in i en oväntad hylla.
Helt otroligt. Detta molnet ser ut att ha stannat ovanför mig.
Ok, skiter i bergidyllen då och traskar tillbaka till verandans trygga vrå. Måste ju planera och packa lite mer idag. Och skriva ännu ett kapitel i ”Korsvägsdemonen” om jag hinner vill säga.
Lite lugnare på verandan, nästan. Granne nummer två har dragit igång sin gräsklippare, ja givetvis, en åkbar..vad annars? Och det är mycket välbehövligt, gräset är nog cirka fyra centimeter nu. Jodå, detta är samme granne som ser ut att ha ett vedförråd för de kommande hundra åren. Men ändå fyller han på dag efter dag, Joakim Von Granne!

Går väl in en liten stund då, kanske sova lite till, detta med semester är ju helt fucking görgött 

Jodå, jag somnade, jädrar vad lat väl?

Om jag kunde skulle jag sova ibland åskmolnen inatt. Och det skulle jag göra bara för att.
Om jag kunde korsa oceanerna av lycka skulle jag göra det, bara jag hade haft rätt båt.
Om regnet fortfarande välsignar mig med att dölja mina tårar blir jag nöjd, förlåt.

Sammy spenderade resten av den dagen med att ligga i sin alldeles för korta säng. Ja den var verkligen för kort så det small om det, båda fötterna stack ut i nedre änden och då hade han sitt långa hår i princip klämt emot sänggaveln i andra änden. Om han hade velat så hade han haft en normal säng för sin egen storlek för länge sedan, men Sammy var en sådan där person som sällan bad om något, även om det var av sin mamma. Och hon kunde inte heller klandras i detta sänghaveri, hon jobbade på stadens sjukhus och var hemma i princip aldrig. Sammy hade aldrig klagat, att vara ensamstående förälder begrep han mycket väl att det inte var någon dans på rosor. Så nu låg han där i sitt lilla rum och bara tittade ut genom fönstret. Tankarna var många och totalt konstiga om man skulle mäta med en ”normal” människas mått i alla fall. Han hade tagit sin gamla skolmatlåda och fyllt den med alla de ingredienser som varit inbrända i handen. Konstigt nog så var de borta nu, inskriptionerna i handen alltså. Handflatan såg helt normal ut och det gjorde inte ett dugg ont. De gamla grenarna på den hundraåriga eken utanför huset såg ut som förtvinade armar som i desperata försök skulle vilja att krossa rutan och slita ut honom från sitt rum och bli den första människoätande eken.
Rösten hade aldrig sagt någon tid men nu hade solen gått ned och mörkret där ute var mörkare än någonsin tyckte Sammy.
Han satte sig upp i sängen, stötte försiktigt mattan med sina vita tubsockebeprydda fötter. Det blånyansrandiga ryamatta låg utsträckt bredvid den för korta sängen. Ironiskt nog var mattan så lång att den hade blivit tvungen att vikas ihop för att inte fortsätta uppför väggen.
Så kan det gå när inte väggen är på, som Sammys mycket saknade pappa brukade säga då han levde. Sammys pappa? Jo han dog på ett mycket mystiskt sätt egentligen. Men det visste ju givetvis ingen mer än kriminalkommissarie Bang om. Sådana hemligheter skulle stanna med en person ända in i graven, bäst för alla hade Bang tyckt. Men vad hände Sammys pappa då?
Han hade helt enkelt tagit sin matlåda, en avlång ask av rostfriaste metall. Alla hörn glänsande som en spricka i Antarktis is. Sammys mamma fyllde den till bristningsgränsen varje dag trehundrasextio dagar om året. Sedan drogs den utmärglade läderremmen till runt matlådan och allt klart för ännu en dag på stadens enda industri. En träindustri som producerade olika slags träartiklar såsom glasspinnar och tandpetare.

Men den dagen kom Sammys pappa aldrig tillbaka hem igen. Han bara försvann, aldrig instämplad på jobbet och ingen såg honom på väg dit heller.
Kriminalaren Bhang å andra sidan fann Sammys pappa. Eller rättare sagt vad som var kvar av honom, nämligen Sammys pappas huvud.
Det hade prydligt placerats på toppen av en lyktstolpe. Den egentliga ljusgloben som skulle sitta där hade på ett kirurgiskt perfekt sätt tagits bort och ersatts med det groteskt förvridna ansiktsuttrycket på stackars Sammys pappas avhuggna huvud.
Blod hade runnit nedför den annars vitmålade stolpen och framkallat ett polkagrisaktigt utseende.
Kriminalkommissarie Bhang gjorde bara sitt jobb. Tog ned huvudet och brände det i skogsgläntan dit ingen kom. Han visste mycket väl vad som var i farten, demonisk aktivitet. Självklart kunde detta aldrig nämnas i något officiellt sammanhang överhuvudtaget så det var lika bra att hålla fast vid historien att Samuel hade rest därifrån helt enkelt. ”Någon” hade minsann sett Samuel, Sammys pappa, gått på ett utav de enda två tågen som stannade vid denna gudsförgätna station.

Sammy hoppade upp på sin citybike. En extra cool modell som i princip cyklade utav sig själv. Ljuset från gatlyktorna tycktes svagare denna sena kväll och konstiga dimbankar svepte runt lite som moln som hade landat på marken. Sammy tittade förbryllat över dessa konstigheter och höll på att fara omkull då han slog i ena trampan i trottoarkanten. En ”klassiker” med andra ord.
Snart hade han susat ut ur den lilla stadens huvudbebyggelse och det blev glesare och glesare emellan husen. Sammy riktade in sig på infarten till den mytomspunna Storskogen. Men var inte hela skogen asfalterad nuförtiden i princip överallt? Storskogen hade nämligen blivit ett mycket populärt turistområde pga en idiotförfattare som skrivit ett antal storsäljande barnböcker om äventyr i Storskogen. Sammy kunde spy på dessa dumma jävla idioter som kunde tro att något så dumt kunde vara sant. Att han kunde ha så fel blev en stor överraskning för Stackars Sammy men asfalten upphörde nästan genast och i en grusvägskorsning stod han nästan direkt. Han stannade cykeln. Det var nästan helt mörkt. Månen var halvfull men den där konstiga dimman som var som tjocka lite fluorescerande moln flöt runt lite överallt. Ok, nu skulle alltså denna ask grävas ned mitt i korsningen. Sammy stod och lyssnade länge. Skulle ju inte vara så coolt att sitta och gräva mitt i en korsning om en bil kom. Till slut tog han en sista tanke på om han verkligen skulle göra detta. Det lät ju helt vansinnigt, och vad i hela världen kunde detta ge honom.
Det tog nog en halvtimme att få asken nedgrävd. För fan, grus vägen var ju så hårt packad. Men nu var den nere och helt plötsligt var alla dessa små dimbankar borta. Månen försvann likaså stjärnorna. Totalt mörker. Då sade han det som han aldrig skulle ha sagt. Mest som en viskning, men ändå, Sammy sade det, ”Hjälp mig..”

Första riktiga semesterdagen och visst kändes det rejält konstigt att inte gå till jobbet imorse. Men uuuj så skönt, var ju uppe i nattliga bilraider. Det räckte mer än väl.
Det börjar se lite flyttmässigt ut i denna boning. Kartonger och grejer överallt.
Katter överallt och känsla av att man inte hör hemma här något mer. Man har helt enkelt flyttat redan, där uppe då alltså. (I hjärnan)
Nej, ska vi kanske se hur det gick för Sammy som så gärna ville följa med på den där skollorkesterturnen i Europa? Ok, då gör vi det..

Sena natten nu. Har varit ute och kört. Ögonen svider, tankarna vrider runt mina innersta tvivel. Musik får döda mina tankar, Nirvana. Har suttit och sorterat och packat med Lollo, roligt. Men som sagt, fattigt.
Ska nog sluta vara mig själv, ser mest ut att sluta i kaos. Hehe.. Nu lägger jag mig ned och tänker på min mamma som snart ska gå igeom sin värsta kris någonsin. All energi jag kan ge henne ska jag ge.
Någon som funderar på om jag saknar facebook? Inte en jävla sekund!!! :)) Del två på korsvägsdemonen kommer imorgon, chockerande blir den :))) GodNatt :)

Uppe med åskan. Kom i säng runt 09.15. Ja det kan man kalla sent va? Men hade vissa nattliga uppdrag plus att jag satt uppe en del av natten med halva min familj och pratade, mycket givande. Sedan inträdde ju mina uppdrag både riktat in till Staden som försvann och till Challa. Körningar av diverse arbetare.
Fick ett högst förvånande sjukdomsanfall igårkväll som man inte ens skulle våga skriva om på en bloggsida med 0 besökare. Ja jag vet, jag har ju inte så många här heller, men, men, kanske en dag  Otrevlig upplevelse, ännu en erfarenhet av den slemmiga karaktären att lägga i sin ryggsäck av otrevligheter hehe.
Och de här fyrkanterna som envisas med att dyka upp är inte någon slags hemlig kod (som en norsk granne trodde) nej de är faktiskt smileys som Blogg.se verkar hata.
Åska, får mig alltid att tänka på en historia som en kär ex arbetskamrat berättade för mig för tusen år sedan.
Han var vår på väg hem i bilen tillsammans med sin dåvarande fru och sina tre barn. Barnen skrek till vid varje blixt. När sedan dånet kom så började de gråta, en efter en. Barnen alltså.
Mamman som var en rekorderlig jordgubbsavkomma fann då sig tvungen att berätta sanningen bakom åskan och samtidigt få barnen lugnare och sade följande, ”Men ungar, varför är ni rädda? Hur skulle vi kunnagon elektricitet om det inte vore för åskan?”
Min kompis som körde höll på att ratta av vägen i ren bestörtning över denna kommentar men barnen blev nöjda i alla fall..
Nej, nu får det allt bli till att gå ut och laga en traktor och gräva några nya diken och slipa lite på asfalten utanför huset.. hehe, och det trodde ni på va? Visst 
Öppnade precis rutan, åskans ständige följeslagare, regnet, ger en sådan underbar ljudinramning till denna eftermidag. Hur dumt det än må låta, så visst är regn underbart?

Det finns det som man kan sakna ett helt liv utan att ens veta att man saknat det. Har man då tur/otur att stöta på detta man saknat och veta att man inte kan få det då gör det ont. Då sitter man i skuggan av sig själv och förbannar omständighter som bara verkar finnas till för att spotta dig i ansiktet. Allt förknippas med det man saknar, allt. Demonerna i din fantasi skapar bilder du inte vill se, allt ser ut att vara vad det inte är. I allt du gör söker du efter det som jagar dig. Allt och alla ser ut att veta exakt vad det är du är för någon. En som saknar någon eller något. Ännu en sak att leva med. Erfarenheter man önskar man aldrig fått. Nu lät det allt deppigt hehe, men för fan, såklart är det inte så. Livet känns så fattigt ibland, det är allt.... Så sant, mycket fattigt..

Ligger i sängen med min älskling nummer ett, min skrivlaptop Vi har så många hemligheter ihop vi två så ni har ingen aning alls 
Lyssnar på Depeche Mode och ler åt ljudvolymen. Nu hör nog fan i mig hela Ottebol vad jag spelar. Men jag är ju tveksam till att de vet vad det är för någonting. Kanske är det så att de tänker på det viset min mamma sade en gång för hundra år till mig. ”Thomas, detta är ju sån musik man tar död på folk med..” Hm, javisst, om jag spelat mogendans kunde jag gladeligen hållit med 
Just nu sker alltför mycket på en gång. Jag är givetvis glad för detta, för inte mycket är negativt. En enda sak är negativ, tyvärr är väl den så jävla negativ för mig att det krävs mycket av känslodödarThomas nu. 
Men jag lämnar fönstret öppet och hoppas att även det löser sig på något helt obegripligt mirakulöst sätt. För sånt händer vet ni? Mirakel, eller kalla det mer logiskt för ologiska händelser som hjälper dig..
RYSNINGAR efter ryggraden nu.. NOTHING, en helt jävla gör go låt med Depecharna. Här i en rockversion… texten, så jävla grymt bra!!
Med andra ord, jag försöker som vanligt inte berätta något för någon utav er något som ni inte redan visste när ni slog upp era vackra ögon imorse.
Min äldsta dotter är här ofta nu. Tror kattunge-effekten slog till henne rakt på hakan. Vänta tills de blir de små demoner de snart blir, hehe, Då armarna är röda av bett och riv.. då är det gulliga slut 
Ska väl kanske ta en tur ner i den spökiga källaren då, eller ut på min skrivarklippa, bara för att sitta och tänka. Bara för att känna av hur läget är lite mer exakt.
Deaths Door nu, fortfarande Depeche.. Rys rys rys igen… vilken text….
Över till Mr Marilyn.. Wow.. Vilken genialisk idiot!!
Ska nog se till att myten om myten blir till en sanning jag, det bara måste jag. Har man sagt A bör man säga K, som de säger i Rossija.
K ja, KENT!! Töntarna Görbra 

Drar ut lite nu, skippar källaren till förmån för Ottebols magi. Snart har jag tappat den och hamnat i staden som försvunnit för länge sedan, eller kanske den aldrig ens fanns, det får den vise utröna. För visst kommer det en dag då även de dumma reglerna som gjorts av de dumma och sedan utförs av de dumma kommer att ta slut. Dagen då människorna fattar att det faktiskt inte är fel att ställa sig upp och ifrågasätta och göra regler som är gjorda för den stora massan.
Du kan aldrig bli lycklig om du inte har en värld runt omkring dig som är normal. Och jag skulle vilja höra den som vågar säga att vi har en normal värld runt oss idag? 

Solen skiner och vinder viner. Jag har tagit plats på min lilla skrivarklippa och nysit tre gånger i sträck vilket innebär att jag måste gå in och snyta mig med en gång för jag hatar att sitta och snörvla mig som en grinsippa.
Molnen bjuder på allt vad de har denna dag. Alla nyanser ända fram till de ilskna åskiga molnen såklart, vad annars?
Nej om man skulle ta och berätta historien om pojken som sålde sin själ till en korsvägsdemon?
Ja de finns, korsvägsdemonerna, så prova inte detta!


Korsvägsdemonen Del 1

När uttagningarna till skolorkesterns årliga turne genom hela Europa tagits ut sprang Sammy ut ur klassrummet. Han stötte till de flesta han passerade för han såg ingenting. Tårarna i ögonen började sudda ut bilden av den värld som han normalt kunde avnjuta.
Vilken jävla skandal, han hade inte blivit uttagen till positionen som klarinettspelare. De hade två platser öppna och de hade gått till fjäskiga Sara och Bakuganhåriga Eilert.
Sammy hade varit helt säker på sin position som nummer ett, men nu hade definitivt någonting annat än vem som var duktigast spelat in.
Han slängde igen dörren till klassrummet bakom sig och torkade sig i ögonen på sin väg till toaletterna. Detta var ju ta mig fan helt otroligt, de två sämsta idioterna som någonsin blåst i en klarinett skulle få åka med över hela Europa men inte Sammy? Han som tränade och spelade tre timmar om dagen? Kunde nog tänka sig att Sara och Bakuganen tränade tre timmar de med, men i veckan! Eftersom det var lektionstid var inte de fyra toaletterna på herrarnas direkt upptagna och Sammy gick in och satte sig utan att fälla upp locket. Det vet ni väl? Ibland fungerar en toalettstol lika bra som sitt avslutande del av sitt namn, en stol.
Tårarna bara rann, ilskan kokade, desperationen och besvikelsen stormade inom honom. ”Varför?” Sade han högt till sig själv. Det var ju inte direkt en fråga att bli besvarad så när svaret kom stöp Sammy nästan av stolen.
”Därför att de små slempaddorna har slemmat sig fram på ett icke schysst sätt såklart, vad trodde du då? Är du dum eller?”
Svaret var sagt med en röst som lät så konstig att Sammy slutade gråta, slutade andas till och med. Rösten lät ju för fan inte ens mänsklig. Mer som en guttural tjattrig dataröst.
Sammy for ut ur sitt toalettbås och fann toalettrummet tomt. Han kastade sig ner på golvet för alla fyra toaletterna hade sådana där dörrar som inte gick ända ned till golvet. Vita dörrar, vitt golv, svarta lister och ett tak fyllt med lysrör. Toalettrummet var också genialiskt nog utrustat med tre tvättställ och tre speglar.
Sammy ställde sig upp och tittade sig i spegeln. Herregud hur han såg ut. Ni vet väl vad en desperat gråtande människa kan få för baksmälle-effekt på utseendet väl?
”Jag säger detta bara en gång, så lyssna noga nu lilla pojk.”
Rösten igen. Sammy ryckte till och nu trodde han att allt detta hade gjort honom vansinnig.
”Sluta agera som en jävla bebis, lyssna nu. Kom till den första korsningen där skogen emot Storskogen börjar. Gå till den första korsningen som inte är asfalterad. Stanna mitt i korsningen. Ta med följande saker: En ask, skit samma vilken, bara en ask. Ta med ett kort på dig, helst ett gammalt idkort. Ta med en del av ett dött djur. Ta med en knippe timjan och en knippe rosmarin. Men mest viktigt ta med ett papper med droppar av ditt blod på. Detta gräver du sedan ned mitt i korsningen så att ta med en spade vore kanske skoj för dig. Gör detta och säg sedan följande ord: ”Jag behöver hjälp!” Detta låter helt vansinnigt jag vet, men det kommer att funka. Jag lovar. Lägg din hand på handfatet framför dig nu, för ditt minne märker jag, är lika dysfunktionellt som armen hos en armlös.”
Sammy stod helt förstummad, chockad, svarslös och faktiskt, lite road. Han lade försiktigt sin hand på handfatet och det brann till som om han hade lagt handen på en brännhet spis. När han tittade i handen och skrek ut sin smärta såg han att allt det som rösten precis hade sagt stod nedskrivet med röda bokstäver i någon slags gammaldags skrivstil. Vad i helvete var detta?
”Då syns vi där då. Och en sak till, sluta uppföra dig som en liten gråtfläck, ta kontroll nu, gör som jag sagt, ciao!”
Sammy gick inte tillbaka till klassrummet den dagen. Han sjukanmälde sig inte ens. Han gick som i en dimma rakt hem. In i sitt rum och stöp omkull i sin säng vilt stirrande på det som stod skrivet i handen.
”En del av ett dött djur, men vad fan, hur?”
Resten var ju lätt och inom en timme hade han fixat allt utom djurdelen. Då kom han på en brakbra ide, det var ju för fan bara att ta en promenad längs huvudvägen i den lilla staden han bodde i. Nog fan skulle det ligga något dött djur där förr eller senare under promenadens gång. Och visst hade han så rätt. Sammy hade nog bara spatserat fram längs den ganska hårt trafikerade vägen några minuter då en påkörd och stendöd kloakråtta låg framför fötterna på honom. Råttan var gråsvart och blundade. Den hade munnen öppen som om den hade fastnat i ett sista försök att hugga anfallaren med sina stora gula tänder. Tråkigt för råttan då att anfallaren var en bil.
Sammy tittade sig omkring, det var ju inte precis normalt att huka sig ned vid en död råtta och sedan börja skära i det vämjeliga djuret.
Vad kunde vara enklast att skära av tro. Gud vad han ångrade att han inte tagit handskar på sig. Svansen! Givetvis!
Har ni försökt skära av svansen av en stor råtta någon gång? Trodde väl inte det. Sammy hade väl inte gjort det heller så detta blev en överraskning utav stora mått. Dels att hålla i detta iskalla lite slemmiga djur och sitta på huk på en trottoar med folk passerande runt sig och försöka skära av den svarta svansen.
Sammy såg i ögonvrån hur någon stannade. Han tittade upp och stirrade rakt in i ögonen på en gammal dam klädd i en klänning som såg ut att passa in i vilken westernfilm som helst.
”Unge man, vet du överhuvudtaget vad du håller på med?” Frågade hon med en sådan där typisk gammal farmor röst.
Sammy bara skakade i sitt huvud så att hans långa svarta hår for ivägen för ögonen så han var tvungen att ta bak håret med sina råttbesudlade händer. ”Fy fan!” Sade han högt för sig själv.
”Gör det inte. Det kostar mer än det smakar.” Sade den gamla damen och sedan när Sammy tittade upp var hon borta.
”Jävla kossa, vad fan vet hon?” Tänkte han och äntligen hade han ett stycke svans i sin hand, utan fäste på någon jävla råtta något mer. Nästan barnsligt glad hoppade och sprang Sammy iväg de två kilometerna som stod emellan honom och hemmet. Nu jädrar skulle här fixas, men vad? Det visste han inte ens själv, men det kändes bra.

Sitter och tittar på en ny film med Vinnie Jones, den gamle Wimbledonfotbollspelaren. Ni vet han som grabbade tag i ballarna på Gascoigne och en klassisk bild togs som än idag är en omslagsbild för engelsk fotboll.
Har varit ute på de mörka vägarna en sväng, lugnt inatt. Inga konstigheter i Ottebol denna gång.
Rekylen av en tuff dag tar tag i mig och jag måste blunda. Sluta tänka. Nu tar jag ett flertal fel beslut tror jag, men känner att jag inte har något val. Inget nytt med andra ord. Bara att planera för framtiden. Den som kommer och när den har kommit så kommer den igen och igen. Åh vilka fantastiska sanningar ni läser här då, antar att ni skrattar, skulle jag med gjort, vad fan tror han (jag) att han vet egentligen? 
Wimbledon ja, en fantastisk rolig tennisturnering som jag hade lyckan att fått vara publik på en gång i tiden. Mitt första deltagande i en skrivartävling, jag var 19 år, resulterade i att jag vann och fick åka till tennisens Mecka.
Men jag har också alltid ett gott öga till Englands hårdaste lag, Wimbledon. De finns inte längre i den form som jag tyckte om utan nu är de omgjorda till ett mer ”vänligt” normaltspelande lag, tråktråkigt!!
Har svårt att ta tankarna från en del saker och människor. Men trägen vinner väl, kanske.

Filmen är ju skitkass, lägger mig och lyssnar på musik istället. Blandar Kasabian, September, OMD och Saliva.. Va? Jo jag vet, helt ologisk blandning, men jag känner mig helt ologisk också, så det är väl egentligen helt logiskt 

Vaknar upp till en blinkande telefon. Ljudet är avstängt eftersom att sova var lämpligt för mig då jag var vaken hela natten. Det var slaget om Stalingrad verkligen. Och nu sitter jag med en halsbränna så intensiv att jag bara småmyser, den tar ju udden av ryggvärken, yessss!!
En typ 25 missade samtal, men tack och lov från mindre än tre personer  Va fan? Detta är ju min första semesterdag och den börjar så här? Helt kackaloniskt faktiskt.
Inga lodjur på vägen hem inatt, inga dinosaurier heller. För det har ni väl hört? Att ett obeskrivbart djur smyger omkring i Ottebolsskogarna? En del beskriver det som en blandning mellan en gam med människoben och en del beskriver det som en svetshjälm med ben.. Hm, nja, jag vet ju inte vad jag ska tro, men en sak är säker, det du ser, det du känner, det ska du tro på, oavsett vad dumt det än må vara. Men du behöver väl inte skrika ut det till hela världen, tänk på vilken stad vi bor i. 
Så vad ska jag göra på semestern då? Jo, åka till Australien, Nya Zeeland, Kazakstan, Somalia, Madagaskar och USA. Hehe, jo tjenare.. Nej, det blir allt till att avsluta vissa lösa trådar här hemma och fokusera på det som fokuseras bör. Men mest av allt, vila från jobbet.
Missförstå inte detta, jag älskar mitt jobb, det syns säkert för de som kan se, men det tar också oerhört mycket av mig. Ska fylla på batterierna nu under några veckor, sen jävlar ska vi gå upp ett snäpp.
Fick göra ett litet avbrott i denna första semesterskrivelse, katterna var ju hungriga, men vart var maten? Jo i Ottebols lanthandel. Så kan det gå när inte hjärnan är med men resten har öga i kors 
Så idag ska jag börja sortera lite saker tänkte jag. Ni vet sådant som man sparat men aldrig förstått varför. Soptippen lär få ett alldeles eget släplass snart.
Hoppas alla får en bra dag!

Och kom ihåg ”Det är lättare att sätta upp eller ta ned en tavla än att göra en tavla!” (Zimbabwiskt ordspråk)

Suttit och diskuterat Bosnien och Jugoslavienkriget på rasten. Jag blir så bedrövad. Dels över hur att jag själv har erfarenheter som jag inte vill ha, samtidigt som jag är stolt över att jag har dem för då vet jag i alla fall att det som sägs är sant. Blä, vill ha semester och tänka på roliga saker nu, såsom regn och åska :)